Skapande
Det medför för många människor en viss tillfredsställelse att ha skapat något. Att ha gjort något med egna händer eller att ha tänkt ut något med eget huvud. Man ser det i ögonen redan hos barnet som ritat sin första teckning, som kommer hem med sina första slöjdalster eller visar upp skrivboken med den egna berättelsen. Det är stolthet och glädje i konstaterandet att: Det här har jag gjort. Det här har jag åstadkommit. Och till en början sker det helt befriat från jämförelse med vad andra har gjort. Det kommer senare och för många blir det till hinder i den egna skapande processen. När jag börjar värdera och kritiskt granska det jag gör tappar jag lätt sugen inför att så många andra gör samma sak så mycket bättre. Och det är synd. Synd därför att Gud har lagt ner skapandets möjlighet i oss människor bland annat till glädje och rekreation och den glädjen och den rekreationen skall vi inte förvägra oss.
Varför skapade Gud världen och allt den rymmer? Kan inte ett möjligt svar på den frågan vara; för att Gud kunde och för att det beredde Gud stor glädje och tillfredsställelse? Nu fanns det väl ingen att jämföra sitt skapande med, men ändå, tänk om självkritiken gjort att Gud avstod. Det måste ju ha funnits skäl att tveka. Tillvaron är ju inte helt okomplicerad, även om den skapades god från början. Men Gud lät sig alltså inte förkrympas. Gud är en skapande Gud och han skapade och vi lever alltjämt i utflödet av Guds skaparkraft och skaparglädje.
När du och jag skapar något, då gör vi egentligen ingenting annat än att vi låter Guds skaparglädje strömma genom oss. Och det gäller vare sig vi skriver något, målar något, sjunger eller spelar något, ordnar en middag för våra vänner, eller medverkar till ett samhälle barmhärtigt nog för alla att leva och skapa i, på vars och ens villkor. Guds skaparglädje bor i dig och i mig, låt oss begagna oss av den till glädje för alla.
Mattias Algotson
kyrkoherde
