Musik är ett fantastiskt språk som inte känner av gränser eller kulturskillnader. Musiken binder oss samman, föder intresse, talar utan att språkförbistring uppstår. Nej, jag menar inte att jag kan förstå eller ens njuta av all sorts musik som finns i vår värld men jag kan känna igen njutningen och uppleva livet även i den musik jag inte förstår rent musikaliskt. Musik är en gåva till oss människor och jag har fått förmånen att i livet ha den som både yrke och största hobby.
Men låt mig presentera mig själv. Jag heter Åsa Magnesköld och är uppväxt i Gråbo och efter väldigt många flyttar mellan Reykjavik, Mölndal, Jerusalem, Göteborg, Partille och Sjövik är jag nu tillbaka i Gråbo igen. Och trivs! Mitt liv består till stora delar av musik, både privat och yrkesmässigt. På fritiden leder jag barnkören ”Maracas” i Missionskyrkan tillsammans med Camilla Raask och tillsammans med henne driver jag också ett företag som ger ut skivor och material för andra barnkörer och skolor. Många helger tillbringas också runt om i Sverige på barnkördagar för att inspirera andra barn och ledare till förnyad och fortsatt musikglädje. Att hemmet sedan fylls av musik med en musicerande familj gör ju inte livet sämre!
Mina vardagar tillbringar jag i Lekstorpsskolans fantastiska musiksalar där jag varje dag får möta glada, nyfikna och inspirerande elever från framförallt Lekstorpsskolan men även Gråbos allra största eleverna, 8:orna och 9:orna från Röselidskolan och Ljungviksskolan. Att träffa dessa elever, att vara en liten del av deras liv och att få se ljuset tändas i deras ögon när ackordbytet som tidigare verkade så svårt, nästan omöjligt, plötsligt fungerar utan problem eller när händer och fötter plötsligt börjar samarbeta och trumrytmen sitter perfekt, det är ren och sann glädje!
Många gånger under livet som hittills passerat har jag fått uppleva hur musiken fungerar som en nyckel till en människa eller som en brygga mellan människor. Jag kan se framför mig hur killen, som var stämplad som ”stökig” och nästan ”omöjlig” i skolan fick en ny chans och med sin trumma i hand står på konserten och spelar. Tårarna i hans mammas ögon och glädjen som fullkomligt lyser ur killens ögon och det största leende jag sett på länge, den bilden har etsat sig fast i mitt minne.
Eller den gamla damen på demensboendet som inte varit kontaktbar under nästan ett års tid utan levt i sin egen värld. Vi var på hemmet för att sjunga och hade innan blivit varnade av personalen så att vi inte skulle bli besvikna om vi inte fick någon respons från dem vi skulle sjunga för. Vår sångstund närmade sig slutet och mycket riktigt så hade responsen från vår lilla publik varit liten eller nästan obefintlig. Det allra sista så tar jag fram min flöjt och börjar spela ”Tryggare kan ingen vara” på den. Den gamla damen lyfter då sitt huvud, tar sig mödosamt upp ur stolen och kommer fram till mig. Stående precis framför mig ser hon mig i ögonen och börjar med en spröd röst sjunga orden samtidigt som jag spelade melodin.
Jag blir trollbunden av vår förening i musiken, ett möte över gränserna sker och i den stunden händer något i oss båda och i alla dem som är med och upplever detta. Hon som ingen räknade med var medveten om sin omgivning utan hade sitt liv inom sig tog för en liten stund steget ur sin bubbla med musiken som hjälp. Efteråt fick hon hjälpas till sin stol och när jag försökte säga farväl till henne en stund senare fick jag ingen som helst respons.. Men i just den stunden gjorde hon ett outplånligt intryck på mig och på många andra i det rummet och den upplevelsen av kraften i musiken har jag alltid med mig.
Musik förenar, musiken är en kraft som berör och med musik kan möten över gränser ske!
