Det är alltid roligt att möta sina barndomsvänner
Vi är några stycken som känt varandra sedan barndomen. Vi lekte tillsammans och vi hade den hemliga klubben LKB. Och nu möts vi till tjejträffar regelbundet och har så mycket att samtala om, allt mellan himmel och jord. Förra gången kom vi via mul och klövsjuka och västgötabanan att börja prata om mannen med fiollådan.
– Ja, han hade ju ingen fiol i lådan, sa Birgitta. Det sa alltid min pappa.
Jo, han hade en fiol! Minnena sköljde över mig.
Det var i Göteborg. Varje dag under många år åkte jag dagligen med västgötabanan ned till staden och sedan gick jag till min skola, genom allén och vidare. Och det var där jag såg honom, mannen med fiollådan. Visst såg jag andra också, människor har sina dagliga rutiner.
Där var en man med en foxterrier, just en sådan hund som passar en man med hatt. En foxterrier kräver en viss stil hos sin ägare, inget slarv med klädsel och konvenans. Jag såg när mannen hälsade på någon han kände. Den artiga böjningen på nacken, den strikta benan jag skymtade när han lyfte på hatten. Och jag var säker på att hunden också gav den mötande en avmätt nick. Inte hade jag tänkt på mannen med hunden sen jag var skolflicka, inte hade jag heller funderat på mannen med fiollådan. Båda måste väl ha varit döda i kanske femtio år.
Alla kände mannen med fiollådan. Alla som rörde sig i centrala Göteborg hade sett den magre mannen som hastade fram med sin fiollåda i ena handen.
Jag minns att han var barhuvad, håret var ganska långt, nuddade kavajen. Jag minns aldrig att han hade någon överrock eller hatt, bara lådan. Dragen var lika slitna som kavajen och jag tror aldrig att jag mötte hans blick.
Han hade nog ingen fiol i lådan, så trodde jag också. Något hade han väl däri. Kanske några smörgåsar, vem vet. Ibland pratade vi om honom och vi var ganska säkra. Mannen med fiollådan hade nog ingen fiol, var ingen speleman.
Så gick åren. Jag skymtade mannen med fiollådan men nu var jag så van vid att se honom att jag inte längre tänkte på det. Det var försommar, jag skulle på en studenthippa och skulle ligga över hos en kamrat som hade en liten lägenhet vid Järntorget. Den låg på sjätte våningen, jag minns att toaletten var i källaren, något som medförde vissa besvärligheter. Lägenheten vette mot en innergård med en stor piskställning för mattor. Det var varmt, jag hade öppnat fönstret mot gården och lagt mig på sängen för att vila.
Just som jag skulle till att somna hör jag ljudet från en fiol. Det lät inte särskilt vackert, men det var ändå en melodi. Jag var tvungen att se den som spelade. Jag lämnade sängen och tittade ut genom fönstret, och det var det fler som gjorde. Det såg lite lustigt ut med alla huvuden som stack fram. Men vem var det som spelade? Det tog några ögonblick innan jag kände igen honom. Det var mannen med fiollådan! Så hade han en fiol. Så kunde han spela, om än inte så märkligt.
När han slutade kastade man ned några slantar till honom, som han genast plockade upp. Sen hastade han vidare.
Det var så längesedan. Visst är det märkligt med alla dessa minnen, som finns som fotografier i vårt huvud. Hur några ord vänner emellan kan öppna dörrar som vi hade glömt fanns.
Och mannen med fiollådan hade en fiol!
Marianne Josephsson
