Att be om hjälp

Jag hör till den där kategorin människor som ”kan själv”. Som är driftig och duktig och hellre sliter ut mig själv än ber om hjälp. För tänk om jag ligger någon till last? Tänk om någon sliter ut sig på grund av mig?

Å andra sidan är jag också en sådan människa som har väldigt svårt att säga nej. Så när någon frågar mig om hjälp så tackar jag oftast, glatt och hjärtligt, ja till det uppdrag de ber mig utföra. Utan att tänka att de ligger mig till last eller att jag sliter ut mig på grund av dem. Visst kan det hända att jag suckar lite när ingen hör men det jag har lovat, det har jag lovat.

För någon vecka sedan blev detta väldigt tydligt för mig och jag fick mig en rejäl tankeställare.

På Lekstorpsskolan, och de på andra skolorna i Gråbo, har alla elever haft i uppdrag att skriva en bok. Våra elever har kämpat och slitit med ord, meningar, handlingar och kapitel ända sedan höstterminen och nu blev det hastigt skarpt läge. Bokfilerna måste in till tryckeriet för att bli klara i lagom tid till den stora bokmässan den 18:e maj! Även om böckerna var färdigskrivna återstod väldigt mycket jobb. Böckerna skulle korrekturläsas, läggas in i mallar, formateras och fixas omslag till. Hur skulle detta gå till? Alla lärarna är redan överhopade med arbete.. Det är då jag bestämmer mig då för att fixa allt – själv.

X antal timmar senare är jag helt slut. Alla fantastiska historier som barnen knåpat ihop skrattar åt mig och mitt ”kan själv”.

I det här läget får jag ett mail från några kollegor som arbetar i ett annat arbetslag på Lekstorpsskolan. De erbjuder sig att hjälpa mig! Även om de också har fullt av böcker att fixa och är överhopade av arbete.. Tårarna är nära av lättnad men ändå ser jag mig själv skriva ”Tack för ert erbjudande men det går ganska bra. Jag hör av mig om det behövs.”

I nästa stund öppnar jag upp min Facebook. Det första min blick faller på är ett citat.

När du ber om hjälp eller tar emot hjälp, skickar du samtidigt en signal till personen framför dig – att han eller hon är värdefull. Inte nog med det, du skickar samma signal till dig själv.

BANG! Den satt där den skulle och jag fick snabbt börja tänka. Hur är jag egentligen som kollega? Som familjemedlem? Som medmänniska? Som samhällsmedborgare? Vilka signaler sänder jag ut till andra – och till mig själv? I det perspektivet är ”kan själv” ingen jättebra egenskap..

Efter mitt ”uppvaknande” så skickade jag ett nytt mail till mina generösa kollegor – med varsin bifogad bok att korrekturläsa. Och det kändes skönt, förmodligen inte bara för mig utan även för dem.. Lite dåligt samvete fick jag förstås men det kändes ändå positivt. Jag behöver inte alltid ”kunna själv”!

Jag tror att vi alla har någonting att lära oss av detta. Att fråga om hjälp – och ta emot hjälp – utan att se det som en prestigeförlust eller ett tecken på svaghet är inte alltid så lätt. Men för någon kan det faktum att du ber om hjälp vara en bekräftelse på att hon, han eller hen är viktig och värdefull!

Vi behöver varandra och tillsammans kan vi uträtta stora saker. Tillsammans kan vi bygga ett samhälle att vara stolta över. Ett samhälle där våra barn växer upp till trygga och kreativa medborgare. Ett samhälle som blomstrar. Men vi måste våga be om hjälp och ta emot den hjälp som vi kan ge varandra!

Vänliga hälsningar
Åsa Magnesköld
Musiklärare
Lekstorpsskolan