Jag hade förmånen att ha en mormor som berättade för mej. Hon var en mycket god berättare, att lyssna på henne var det bästa jag visste. Så blev hennes berättelser mina berättelser! Bakgrunden till berättelsen om systrarna är en tragisk drunkningsolycka som inträffade i början på nittonhundratalet. Häromdagen var det en man som började tala om den gamla händelsen och väckte mitt minne.
De var fem systrar, fyra gick och badade….
Det var en av dessa orimligt vackra sommardagar som vi ibland får under högsommaren. Luften dallrade i värmen vid den nybyggda järnvägsstationen i Stannum. Ovanför väntsalen, på andra våningen, bodde stinsen Ferdinand Rundqvist med sin stora familj. Fem barn hade de. Fem flickor.
Under de långa vinterdagarna var det ett stort nöje för barnen att titta på tågen. Ångloken puffade ut sin illaluktande rök och pyste ut vattenånga. Resande gick av och på. Men nu var det sommar och barnen hade andra nöjen. Det fanns sommargästsbarn att leka med, fina barn med knästrumpor och prydliga hårband. Smultronen rodnade vid dikesrenarna och borta i skogsbrynet fanns det blåbär. Och i bäcken som nästan sinat kunde de hitta små fiskar att plocka i en burk och bära hem.
Men visst var det varmt. Barnen gnällde lite i värmen, ville gå och bada i en kvarndamm som låg nån kilometer bort. Nu under högsommaren var det inte mycket vatten där, det kunde väl inte vara farligt.
Mamman var lite tveksam, ingen av de fem flickorna kunde ju simma. Att yngsta flickan skulle med, det kunde väl aldrig gå väl. Hon var ju så liten, kunde knappt tala rent och hängde mamman i kjolarna hela dagen. Och äldsta systern behövdes hemma, kunde hjälpa till med varjehanda. . Men de andra tre kunde ju få gå, bara de var försiktiga. Och hur det nu var så fick lillflickan följa. Men hon skulle inte få bada, inte ens doppa sig.
Och så gick de fyra flickorna iväg. Första stycket gick de på en liten väg. En hästskjuts for förbi, men de kände inte mannen som körde. På vagnen såg de att det låg några stora trinda säckar. Kanske var han på väg mot stora vägen och kvarnen?
Underligt att de inte kände honom? Alla kom ju då och då till stationen. Hade de inget annat ärende kunde de ju titta på tåget. De fyra flickorna tog varann i handen, det kändes bättre då.
Så svängde de av mot dammen. Först gick de genom en trädgård där det låg några stockar. De smög försiktigt, för mannen som bodde där hade en såg och den lät så förfärligt. Som om någon jämrade sig och skrek.
Den gamla trädgården låg och sov i middagshettan. I det stora morellträdet höll några koltrastar fest, men för övrigt var det tyst. Vid ena sidan ett lass med stockar. De följde bäcken upp genom skogen. Det ångade av hetta från stigen och de såg att blåbären lyste mogna. Vid sidan av bäcken blommade ännu några bleka kärrvioler.
När de kom fram till dammen såg de att där inte var mycket vatten, de hade ju lovat att inte gå i om där var mycket vatten. De bröt loss en pinne som växte vid sidan och stack ned mot botten, men det var verkligen inte farligt. Bara några decimeter djupt.
Så klädde de av sig och gick i. Lillflickan satt lydigt på gräset bredvid, lekte med några grässtrån.
Så roligt de hade, skvätte vatten på varandra som barn brukar göra. Den äldsta flickan låtsades simma, men det var inte farligt. Fastän magen stötte i botten var näsan ovanför vattenytan.
– Ser ni mej! skrek hon. Ser ni att jag simmar!
Syskonen hann inte svara förrän det förfärliga hände. Plötsligt strömmade vattnet in och fyllde dammen till brädden, man kunde inte längre se botten och efter en stund var allt lugnt. Ett sommarmoln speglade sig i
dammen.
Lång borta hörde man en hund skälla. Och i det lilla hemmet ovanför stationen började man bli orolig.
– Du får allt ta reda på varför dom inte kommer, sa mamman till sin man.
Storasystern tittade ut genom fönstret och då såg hon lillflickan komma på vägen. Och hon var ensam.
– Den lilla kommer, skrek hon. Varför är hon ensam? Var är dom andra?
Alla tre sprang de emot den lilla.
-Var är dom andra, skrek mamman. Var är dom? Och den lilla svarade:
– De va så konstigt, dom bara försvann. En efter en.
Och mannen gav sig iväg, sista stycket sprang han. Flämtande kom han fram till dammen och där låg flickornas kläder. Tre prydliga små högar på gräset vid sidan. Och då förstod han.
När man tömt dammen fann man dem.
Efter en vecka hölls begravningen. Min mormor var med. Det är hon som berättat historien om de tre systrarna för mej.
– Ja, ingen vet ju hur riktigt det gick till att vattnet släpptes på, sa mormor. Och kan du tänka. Deras mor höll tal vid graven. Hon tackade sina små.
– Tack mina kära barn för all glädje ni gett mej, sa hon.
– Och det blev nästan för svårt för mej, sa mormor. Jag var tvungen att gå bakom en gravsten och kräkas. Ja, jag var ju förstås på det viset. Men tänk att hon tackade dom! Ja, jag har ju också mist barn. Och visst är jag tacksam för den tid jag fick ha dom! Ett kort liv är ju också ett liv!
Så slutade mormor sin berättelse, alltid med samma ord:
– Tänk, sa hon. Tänk att hon orkade!
De tre systrarna ligger begravda på St Lundby kyrkogård.
Marianne Josephsson
