Hur mår du – egentligen?

Jag vill börja med att varna känsliga läsare för att innehållet i denna krönika kan klassas som personligt och tangera gränsen till privat – läs med andra ord vidare på egen risk…

Som så många andra är jag en kvinna som ständigt bygger på det så kallade livspusslet. Ibland går det rätt hyfsat, andra gånger inte alls. Jag pendlar mellan att tycka att det är rätt okej att inte allt balanserar, och att tycka att hur jag än försöker prioritera rätt, blir det ”Fel, fel, fel!” – för att citera Brasse i Fem myror… Om jag gör som det gamla packningstricket; tar fram allt jag vill ha med, och sen tar bort hälften, och sen halverar på nytt, brukar det bli ganska lagom. Men alltför ofta pressar jag in för många, roliga, saker som ihop med alla ”måsten” gör att det bara blir för mycket.

Och precis som i reklamen: ”Plötsligt händer det”. Men inte att jag skrapar fram storvinsten – utan att maken, han som står för lugnet och stabiliteten i vår familj, halkar på en stege och landar på armen. Hejsan, hoppsan, åtta veckor i gips – jippie! Det är andra gången samma lilla båtben bryts, förra gången var vi barnfria och då tyckte jag bara synd om honom som inte kunde köra bil eller diska, eller klia sig under det med tiden alltmer illaluktande gipset.

Tolv år och fyra barn senare är det inte utan att jag frestades att tycka lite synd om mig själv också (ni vet, jämställd som man är: vem ska nu ta hand om barnen och hushållsarbetet medan jag målar garaget och byter däck?). Det är bara att ställa in alla kvällsaktiviteter inom överskådlig framtid. Hur ska detta gå? Jag som är oumbärlig – eller?

Vid närmare eftertanke – det kanske inte är helt fel… Visst tycker jag att det är kul och inspirerande att vara med ”överallt” men tänk så skönt att vara hemma lite, som omväxling. Det kanske rent av kan vara så att det här ofrivilliga avbrottet kan ses som en gåva till vår familj! En paus, där vi skruvar ner tempot och sänker kraven.

Jag har bestämt mig för att under denna påtvingade paus göra en liten inventering av livet, hur jag använder den tid som jag fått som gåva. Vi säger ofta: ”Jag har inte tid”, men faktum är att tid är det enda som vi alla får exakt lika mycket av, 86.400 sekunder varje dygn. Sen kan vi tycka att den mesta tiden äts upp av alla ”måsten”, men egentligen finns bara två måsten: vi måste välja och vi måste dö. Om jag inte upplever att jag har tid för det jag vill göra, får jag välja bort något annat. Enkelt i teorin, ganska mycket svårare i praktiken.

Häromdagen fick min kära bil sin årliga besiktning. Det är väldigt skönt att få ett papper i handen på att allt är som det ska – nu är det bara att tuta och köra i ett år till. Jag tror att även vi människor skulle må väl av en rejäl besiktning då och då. Hur mår kroppen? Själen? Anden? För egen del har jag identifierat ett antal behov som jag måste se till att fylla för att må bra. När jag inte mår bra är det ganska lätt att se vad jag försummat (valt bort).

Jag behöver såklart äta bra, sova tillräckligt, träna utomhus i alla väder, bli lagom utmanad och ha roligt, men även tid att mysa med mina barn, min man och mina vänner, göra saker för andra och, inte minst viktigt, tid med min Skapare och Herre (vilket inte är krångligare än att läsa Bibeln och meditera/reflektera över det, och småprata med Jesus).

För drygt två år sedan gick jag in i väggen, eller som det heter på läkarspråk, fick diagnosen utmattningsdepression. Vidare utredning ledde till att jag idag fått ett papper på att jag a) har en begåvning betydligt över genomsnittet, och b) uppfyller samtliga kriterier för ADHD av kombinerad typ (både hyperaktivitet / impulsivitet och uppmärksamhetsstörning). Det positiva med detta, är att med rätt arbete och behandling kommer jag troligen kunna undvika närkontakt med den där Väggen igen.

– Hur mår du? Den frågan brukar vi ställa när vi möts på Bonum eller Netto, men är vi beredda på att höra svaret?

Det finns en bättre fråga att ställa, och det är: – Hur mår du egentligen? Den frågan kan vi bara ställa när vi är villiga att verkligen lyssna till den andres berättelse. Vi kanske inte kan eller bör springa omkring och berätta vår livshistoria för allt och alla, men jag tror att ibland behöver vi både ställa frågan och svara på den.

Hur mår du – egentligen?

Vänliga Hälsningar
Gunilla Lindell