Konvaljerna – kullarnas vita guld

Det var den tiden då konvaljerna blommade och göken gol.
Inte blev man rik av att lyssna på göken, den bara ropade och ropade. Något man talade om.
– Har du hört göken? frågade man. Visst är det väl härligt med göken!

Och så försökte man glömma att göken inte alls var en trevlig fågel, snarare en fågelvärldens brottsling som borde varit efterlyst med bild och allt i Fågelposten. Men vi älskade den ändå, slogs om ”gökkortet” när vi spelade fågelspelet.

Men konvaljerna. Där lurade rikedomen! Vi hade konvaljer i alla kullar, marken var täckt av konvaljer. När man nalkades mötte doften redan ute på gärdet, stark och solvarm. Och vi plockade och plockade. För att plocka fordrades teknik, det visste vi alla. Jag lärde mig tidigt att ta bladen för sig och blommorna för sig, det sparade tid vid bindningen.

Min mamma plockade, min moster Elsa, sömmerskan, plockade. Min moster Signe som var hushållerska hos ett par damer i Göteborg, ett par lärarinnor, tog tåget upp på sin lediga dag för att plocka.

Jag minns hur göken ropade. Vi lyssnade under tystnad, pratade inte så mycket själva. Och göken var ju inte ensam om att ge oss musik under arbetet. Bofinkar, sångare, ja hela det kvittrande och tjattrande sällskapet hade också sitt att sköta i träd och buskar.
Konvaljerna bildade gröna mattor under träden och i öppna gläntor. Beroende på ljus och sol så slog de ut olika fort. Konvaljesäsongen varade cirka tre veckor. Visst kunde man hitta de vackraste konvaljerna sent, men de stod ingenting när man tog in dem, de små klockorna blev snabbt bruna. Sådana kunde man inte sälja.

Jag minns att jag plockade så stora buketter att jag måste använda båda händerna när jag bar hem dem. Sen gick jag ned med dem i den svala källaren hemma och satte dem i vatten i gamla konservburkar. Där kunde de stå någon dag och slå ut lite mer innan bindningen. Mamma hade lärt mig att en klocka måste vara utslagen på blomman, så följde de andra efter. 
Vi visste så väl vilka burkar som tillhörde var och en, mamma hade alltid de flesta.

Och sen skulle de bindas och det gjorde min gamla mormor. Blommorna på ena sidan av bordet, bladen på den andra. Buketterna bands ihop med mattvarp, och det var viktigt att de var lagom stora. Inte för små, då gick uppköparna förbi, inte för stora, för man fick inte mer betalt för det. Jag minns att en bukett brukade innehålla cirka 50 blommor! Än idag kommer jag på mig själv med att räkna när jag plockar konvaljer.

Jag minns också att mormor ibland skickade iväg mig att plocka fler blad när vi hade plockat för få. 
Tidigt på morgonen dagen efter bindningen tog mamma det första tåget till Göteborg för att sedan bege sig till Partitorget, det var där blommorna såldes. Dit kom uppköpare från stadens alla blomsteraffärer. De köpte alltid buketterna tjogvis. Blommorna hade mamma i stora kartonger och jag föreställer mej hur konvaljedoften i vagnen måste ha varit nästan bedövande. Väl framme gällde det att få blommorna sålda till ett bra pris.

Till mors dag var det alltid bäst priser, då kunde man få 90 öre buketten, men var tillgången stor så kunde priset sjunka till 35 öre.
Jag minns att min mor ett år sålde för 700 kronor!! För att förstå den enorma vinsten kan man jämföra med att en piga på en bondgård vid den tiden kunde ha 30 kronor i månaden plus fritt vivre!

För oss var konvaljerna hagarnas vita guld. Det var för den rikedomen som mamma köpte stuvar som min moster sydde kläder av. Och pengarna räckte till mycket annat också. Jag minns att jag fick behålla mina pengar och köpa någon av alla de saker som jag just då inte kunde leva utan.

Senare på sommaren plockade vi bär och svamp och sålde till ortens sommargäster, det var också ett nöje och en förtjänst. 
Men inget gick att jämföra med att plocka konvaljer en ljum vårkväll i maj, en kväll då göken ropade.

Marianne Josephsson