Kvällen var sen, på väg in i den skymning då alla katter blir grå och alla älgar svarta. Jag hade arbetat i min trädgård. Inte med mina rosor, för än kan jag väl hoppas, utan med mina rabatter. Tagit bort allt gammalt skräp och bjudit mina perenner på den välsignade komposten. Efteråt var jag ganska nöjd. Det hade varit sommarvarmt och lite av värmen dröjde kvar i min själ. Visst värkte det här och där i min gamla kropp, men det hade ändå gått väl och jag hade inte ramlat, inte ens när jag balanserade på berget bak mitt hus. Nu hade jag fastnat vid datorn som den ensamme så lätt gör.
Då hör jag ett skall från min lagotto Lucinda. Det står i boken om rasen att den inte har någon utpräglad vaktinstinkt, men det gäller då inte min Lucinda. Kanske har hon ej läst boken. Nej, hon är ordningspolis över fåglarna vid fågelbordet och har utsett hackspetten till fågelvärldens buse. Hon talar om när grannens katter rör sig över min gräsmatta och självklart måste alla förbivandrande rapporteras till överheten, dvs. mig. Men nu lät skallet lite annorlunda, för att tala västgötska så lät hunden ” änna antererater”! så jag anslöt till husets vaktenhet.
Det var ganska skumt ute. På det stora fältet mellan huset och den gamla kohagen plöjde vår arrendator med en stor traktor men det var inte det hunden såg. Nej, borta vid gärdesvägen rörde sig två älgar. En älgko med sin årskalv.
Älgkon går fram och tillbaka, som om hon försökte skaka av sig kalven, och plötsligt reser hon sig och står på två ben. En väldig svart silhuett mot den grå bakgrunden. Kalven reser sig också på bakbenen och står alldeles stilla, vänd mot kon. Hur länge står de så? Antagligen inte så länge som jag upplever det, scenen är så osannolik, så overklig. Är det två sagodjur? Är jag offer för en illusion? Men hunden är fortfarande orolig och gnyr.
Så går de väldiga djuren ner på fyra ben igen ock kon går iväg. Hon går rakt mot traktorn, som om hon inte ser den, och kalven efter. Så reser hon sig igen lite hotande, och kalven stannar. Skådespelet upprepas flera gånger, och först när älgkon är nära arrendatorn med plogen så ändrar hon kurs och ger sig in på det nyplöjda. Arrendatorn står stilla med sin traktor och betraktar också han det märkliga skådespelet. Gång på gång stannar kon och försöker att bli av med sin förföljare, men så fort hon fortsätter så följer kalven efter. Till slut syns de inte längre mot den svarta myllan.
Nu har hunden tystnat. Hon tror sig ha kört iväg älgarna och tycker sig förtjäna en vilopaus på mattes säng. Men jag kan inte sluta att tänka på det sorgliga jag sett. Visst känner jag till att älgkon stöter bort ettåringarna i maj, innan hon föder nästa kalv, och det måste nog så vara, men jag lider så med kalven. Bara för några kvällar sen gick de tillsammans borta vid kohagen och allt var som vanligt. Samma mor som då gav trygghet åt sin avkomma är helt plötsligt den som stöter bort och hotar. Jag vet att kalven kommer att ge upp men jag vet också att under en tid kommer kalven att vara tungsint och vilsen. Jag har sett ettårskalvar stå och hänga med huvudet i min trädgård, jag har sett förvirrade djur stå mitt på vägen när jag kommit med min bil.
Men i naturen har allt sin tid. I kväll när skymningen lägger sig över det nyplöjda fältet kommer säkert både hunden och jag att speja i fönstret. Kanske kommer vi att se en ensam älg borta vid kohagen. Och snart stöter jag kanske på älgkon med sin nyfödda kalv, en kalv hon kommer att ta hand om till nästa vår.
Men jag kommer aldrig att glömma den märkliga scenen med de två älgarna som står vända mot varandra på sina bakben!
Marianne Josephsson
