Jag kan inte vad Du kan,
Du kan inte vad jag kan…
Så inleddes en sång som jag sjöng i något sammanhang när jag var liten. En ganska pretentiös text som jag, konstigt nog, ofta kommer att tänka på.
Jag är nämligen oerhört fascinerad av människor och deras kunskaper. Skulle vilja kunna allt som andra kan, men inser naturligtvis att det inte går, och nöjer mig med att fascinerat se på och förundras. Tänk så mycket kunskaper det finns!
Javisst, jag har ju också kunskaper, det vet jag, men de är ju inte lika märkvärdiga för mig som t.ex kunskapen att styra ett stort skepp på säker kurs och tryggt navigera förbi grund och andra farligheter. En sådan kunskap gör mig stum och fascinerad..
I skolan pratar vi ofta om att utveckla förmågor. Alla har vi förmågor, men de kan se olika ut. Gemensamt för dem är dock att de kan utvecklas – men utveckling tar tid och kräver vilja och engagemang.
Talang är ju en annan viktig faktor. Många saker går säkert att utveckla och träna sig på men känslan… Fallenheten.. Begåvningen.. Ibland tänker jag att antingen har man den eller också har man den inte. Ofta sammanfaller talangen med det som personen ifråga brinner för och det är en fantastisk kombination.
Om personen ifråga också har en relativt stor dos av ödmjukhet, generositet men ändå stolthet i sin inställning mot andra då har jag hittat en person att se upp till. En brinnande, begåvad person med stora kunskaper och generös, ödmjuk inställning. Åh, det är som ljuv musik i mina öron..
Det bästa är att sådan människor finns överallt! Och det fascinerar mig.. Att se hur någon städar på min skola med kunskap, engagemang, stolthet och kärlek gör mig lyrisk – jag vill också kunna det! Att se hur en lastbilschaufför med precision backar in i en trång gränd utan att ens behöva börja om och räta upp släpet en enda gång gör mig stum av beundran – jag som inte ens kan få ett släp bakom bilen att gå rätt. När en vän sitter med lysande ögon och förklarar hur grekisk grammatik fungerar så förstår jag ingenting men jag skulle gärna vilja förstå.. För jag blir så fascinerad av hans entusiasm!
Samtidigt så är det ju så häftigt att vi har olika kunskaper, talanger och gåvor. Vi är som kuggar i ett kugghjul där alla behövs, där det finns plats för alla olika inriktningar och vi får följa varandra framåt. Vi bildar ett samhälle där alla behövs och alla har en uppgift att fylla..
Men jag tror att det är viktigt att vi vågar SE varandra, att vi vågar LYFTA varandra och kanske t.o.m BERÖMMA varandra för det vi gör och för den vi är. En person som känner sig uppskattad för det den gör och är vill oftast fortsätta och göra ännu bättre ifrån sig… Så kan vi växa både som människor och samhälle!
Den lilla sången från min barndom har en slutfras också som också får bli slutet på denna krönika:
…men det finns en uppgift som passar för Dig
och en annan som passar för mig
Åsa Magnesköld
Musiklärare på Lekstorpsskolan
