Under hela mitt vuxna liv har jag övat på att uppskatta de små sakerna i livet. De som inte kostar något, de saker som man lätt glömmer bort för att man tar dem för givna. Små saker som jag är oändligt tacksam för att jag får uppleva.
Koltrastens sång en tidig vårkväll. Årets första snödroppe, tussilago och vitsippa. Lärkans första drill en vårdag högt upp i det blå. När häggen, äppelträdet och syrenerna plötsligt står i blom. Hur förunderligt skapta löjtnantshjärta och liljekonvalj är. Morgonsolens första strålar som letar sig in i sängkammaren eller kvällssolens sista strålar som lyser genom de nedersta bladverken på vår höga lind.
De fantastiska sommarkvällarna, då vi, i makens hemtrakter, tar en promenad mellan sädesfälten, då tornseglarna skrikande far över fälten och syrsorna spelar.
Kor som ligger och idisslar i sommarhagen och vinden som drar genom lövträden. Rödhakens stilla kvillrande i trädgården en regnig, men mild söndag. Axlarna sjunker ned, jag andas djupare och slappnar av. Många goda karameller att spara på och plocka fram till de dagar då jag behöver piggas upp.
Försöker lära sönerna att uppskatta de små sakerna och är på god väg:
-Mamma! Nu skiner solen!
-Har du sett mamma? Vad grön linden har blivit!
Slår alla intryck från Minecraft och YouTube med hästlängder.
Som mamma blir man dessutom expert på att ta tillvara på de oväntade micropauserna som ibland dyker upp. De är efterlängtade 😉 Till exempel i kön till det omständliga biträdet på Åhléns, bakom en traktor på väg till Gråbo eller när jag sjunker ned i den mjuka tandläkarstolen (innan behandlingen börjar). Jag kommer ingen vart, lika bra att passa på att andas ut en stund.
Jag har också på grund av köksrenovering lärt mig att njuta av handdiskning och torkning av disken efter middagen. Man hinner tänka många kloka tankar och skissa på krönikor, under den timmen 🙂
Pia Eriksson
Grunskollärare på Lekstorpsskolan
