Jag kan inte virka. Jag kan faktiskt inte sticka heller, åtminstone inte så att det blir något som tål att visa.Fast just det här med virkningen är lite känsligt. Alla kan ju virka! Eleverna gör det på syslöjden i skolan, mössor och blommor virkas kors och tvärs och jag – jag kan helt enkelt inte.
Men, som jag delgett någon gång tidigare på detta forum, så har jag en tendens att vilja kunna det som andra kan. Så när jag i somras blev presenterad för min föredetta kollegas virkade amigurumisar så insåg jag att jag också vill kunna. Sagt och gjort. Jag lånade några böcker, utsåg ett lämpligt mönster, införskaffade garn och virknålar och startade. Eller… Försökte starta…
Det blev inte som jag ville. Den fina ”magiska ring” som skulle inleda mitt arbete blev varken särskilt magisk eller ring-lik och efter många suckar fick det ostartade arbetet åka till supporten (min mamma) som med stort tålamod hjälpte till med att komma igång. Jag ska erkänna att supporten blev väl utnyttjad, ungefär en gång per varv de första 10 varven eftersom antalet maskor aldrig lyckades stämma med det antal som stod i beskrivningen..
Men efter ett större antal upprepningar började tekniken faktiskt fungera och kroppsdelarna till min lilla figur skapas.
Inte blev det perfekt och många gånger tänkte jag att det här med virkning inte är min grej men envis är jag och därför fortsatte jag..
Huvudet på figuren var det första som skapades och därför också det på figuren som var allra skevast och med flest missar.
Den borde alltså göras om men den fick vara som den var så länge. Frågan om att göra ett nytt huvud fick vänta till lite senare.
Inför fyllningen och monteringen av det som, enligt beskrivningen, skulle bli en kanin var jag ganska tveksam.
Det såg inte riktigt bra ut… Återigen funderade jag på om någon del borde göras om och bytas ut mot en ny och bättre men beslutade mig ändå för att inte göra det.
Så monteringsarbetet fortskred och när resultatet till slut fanns framför mig insåg jag att den lilla kaninen på sätt och vis kan symbolisera mig själv och kanske oss alla.
För precis som min kanin inte är perfekt utan har blivit lite galet behandlad och det därför har blivit fel här och var så har ju även jag, och förmodligen du, fått en hel del törnar i livet.
Det blir inte alltid som det var tänkt, antalet maskor stämmer inte alltid och ibland är den ”magiska ringen” någon helt annanstans. Händelser och misstag, sår och skavanker – de är ju alla en del av den jag är idag..
Så alltså är min inte fullt lyckade, men ändå ganska söta, amigurumis budskap till oss: ”Jag är inte perfekt men jag duger som jag är!”
Åsa Magnesköld
Musikärare på Lekstorpsskolan
Vill du veta mer hur man virkar amigurumisar kolla in denna sida…
