Jag har i eftermiddag skalat sjuttiofem äpplen, men jag kan inte säkert säga att jag kommer ihåg ett enda av dem. Med socker blev det tillslut sex och ett halvt kilo äpplemos som skall njutas på havregrynsgröten i vinter. Sjuttiofem äpplen är inte särskilt många.
Annat var det med Lasse Eriksson, historikern, ståuppkomikern och filosofen. Han skrev en bok med titeln Jag har skalat två hundra tusen potatisar – men kan inte erinra mig en enda av dessa. Det var honom och hans vardagsbetraktelser jag kom att tänka på när jag stod och skalade.
Så mycket vi gör, så mycket vi är med om, som inte lämnar några bestående minnen. Kanske minns man att, men detaljerna bleknar snabbt. Hjärnan tycks vara konstruerad så att den inte lägger allting på minnet, i alla fall inte i det aktivt åtkomliga minnet.
Samme Eriksson gick inför bokens skrivande igenom almanackor och fotoalbum med avsikten att ärligt fråga sig själv om han mindes det som skildrades. Efter tre månaders arbete fann han att av de 19 371 dagar han levat så hade 1 844 dagar varit festliga, speciella eller minnesvärda. Resten – 17 527 dagar – hade varit vardagar. 95,2 procent av hans dittillsvarande tid hade bestått av vardagar. Eller omvänt – knappa fem procent av de dagar han levat hade varit festliga, speciella eller minnesvärda. Hur ser det ut i ditt och mitt liv? Kan vi också säga att vi minns knappt fem procent av de dagar vi levat? Och om det är så, vad säger oss det om alla de andra dagarna? Vardagarna!
Å ena sidan kanske tanken svindlar och paniken sprider sig. Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet, som Stig Johansson formulerade sig. Å andra sidan kanske fem procent inte är så pjåkigt när allt kommer omkring. Det blir ju i alla fall var tjugonde dag man minns, år ut och år in, och det kanske kan räcka. Det skänker en smula tröst åt allt det där som inte blev riktigt som man tänkt sig, det man missade eller klantade till. Förhoppningsvis kommer det snart att befinna sig bland de där nitton av det senaste tjoget dagar som man ändå inte kommer att minnas. Vardagens glömska kan i det perspektivet vara rena befrielsen. Men å tredje sidan, den stora majoriteten av vardagar måste väl ändå vara det som formar mig och gör mig till den jag är. Är det inte sorgligt då att jag minns så dåligt alla dessa dagar, att jag så dåligt minns det som varit det mesta av mitt liv? Eller är det kanske inte det?
Tillvarons råmaterial – tiden som går – gör sitt jobb och vi kanske mår bäst av att inte lägga så mycket av det som sker på minnet. Ett positivt sätt att tänka skulle kunna vara att vårt minne är selektivt för att kraft och engagemang skall frigöras åt att ta vara på det som är nu och i viss mån åt att planera för det kommande.
Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren. Det låter som ett bibelcitat, men det är det inte. Däremot är det i samklang med en del av budskapet där. Där finns löften om Guds nåd som är ny varje morgon, oavsett hur gårdagen sett ut. Där finns en stor respekt för din och min historia, men framför allt finns berättelsen om Gud som kommer oss till mötes ur framtiden och som vill ge kraft och mod att leva nu – i det som idag är din och min vardag.
I Bibeln hör vi om Guds barmhärtighet som omsluter allt. Även det som du och jag har glömt bort. Lite grand som med moset som nu har svalnat och skall ösas upp; även om jag inte minns varje äpple för sig så blev moset riktigt gott.
Mattias Algotson
kyrkoherde
