Jag har alltid haft lätt för att skriva. Ja, faktiskt lätt att överhuvudtaget uttrycka mig, både i skrift och tal. I skolan älskade jag att skriva uppsatser och noveller, både skönlitterära och faktabaserade, och de blev ofta både långa och utbroderade..
De senaste åren har jag inte skrivit så mycket texter, förutom reklamtexter och pedagogiska planeringar, men har istället hållit en hel del föredrag, fortbildningar och annat där det talade ordet bör förberedas även skriftligt.
Fast visst har jag ju skrivit många texter. Till sånger och låtar skriver jag ju mest hela tiden och en och annan musikal har det ju också blivit. Så pennorna slits hos mig även nu, fast de digitala verktygen lätt tar över.
Skrivandet har alltid varit ett sätt att uttrycka vad jag tänker på och vad jag vill förmedla. Processen från att tänka till att skriva är snabb och ofta sker det samtidigt, på gott och ont. Korrekturläsning blir ju ett måste.. 🙂
Nu när jag jobbar på en grundskola, Lekstorpsskolan, så har jag ju för första gången fått börja arbeta med elever och deras skrivande. Och tänk att det ser så olika ut! Vissa elever är som jag – texten rinner ur pennan samtidigt som hjärnan formulerar handling och intriger. Texterna blir långa och varierande i handling och språk. Andra elever sitter med sin penna vilande mot papperet och sedan kommer det inget mer.. Vad kan det komma sig? Hur kan det vara så olika?
När vi jobbade med bokprojektet under förra året, då varje elev i Gråbo Nya Skolor skulle skriva en bok, blev ju detta otroligt tydligt. Vissa elever kom igång direkt och skrev och skrev. Miljöer, personkaraktärer, händelser och dialoger formades på iPaden och resulterade i sida efter sida med text. Andra elever satt med sitt första stycke och kämpade med vad det skulle handla om, vilka som skulle vara med och hur många sidor man egentligen var tvungen att skriva.
Naturligtvis sa vi inte åt eleverna att bara börja skriva, det måste jag förtydliga. Många övningar genomfördes först för att formulera sina drömmar, rita upp sina miljöer och karaktärer samt dra upp riktlinjer för vart man ville landa i sin berättelse. Men ändå var det så svårt för vissa!
En av de eleverna som jag aldrig såg skriva mer än två-tre rader i sin bok kom upp till mig i musiksalen en dag. ”Jag vill skriva en låt” sa eleven. Och här hade det ju varit så lätt att på frökensätt säga ”Va kul, men nu är det faktiskt en bok du ska skriva”.. Men just denna gång bet jag mig i tungan och lät istället eleven fokusera om sitt skrivande ett tag. Så efter lite prat kring fraser och puls och liknande drog eleven igång och jag fokuserade på böckerna igen…
Efter någon vecka kom eleven upp till mig igen. Med sig hade hen en handskriven lapp som var ganska knycklig och solkig men full av bokstäver och tecken. Det som hände sedan ger mig fortfarande gåshud.. För eleven började rappa, en lång text.. Rytmen satt där den skulle, fraseringarna var coola och texten var faktiskt magisk! Den betydde verkligen något!!
För mig betydde den också något, den blev en väckarklocka – alla har något att berätta! Kanske inte alla ska skriva en bok eller en låt men alla har faktiskt något att berätta och vi måste våga öppna våra sinnen och ta emot det som berättas. Gråbos nya konstvägg är ju ett lysande exempel på hur berättelser och inre världar förmedlas på ett annat sätt, ett drama, dans eller installation är andra sätt.
Jag vill slå ett slag för berättandet – för skrivandet, målandet, låtsnickrandet, filmandet, dansandet – ja, allt skapande överhuvudtaget! För den kreativa människan är en levande människa och en levande människa har förmåga att ge och ta emot. Och det är just vad vi behöver i vår bygd och i vår värld idag. Människor som både vill ge till andra och ta emot vad andra vill ge. Så kan vi bygga Gråbo – du och jag – VI!
Åsa Magnesköld
Musiklärare Lekstorpsskolan
