Bakgrunden till den här lilla berättelsen är att i den gammalkyrkliga gudstjänsten ingick ett så kallad tyst Fader Vår. Och hur i all sina dar skulle ett litet missionarbarn veta det? Dessutom var det i den så kallade syndakatalogens tider.
Detta som jag berättar om tilldrog sig på fyrtiotalet, då det inte var lika vanligt att kyrkorna möttes. Jag tror att vi är många här i Gråbo som är tacksamma över den ekumenik (samarbete mellan kyrkorna) som idag finns i vårt samhälle. Vi bor i olika hus, men vi är släkt och är så glada att träffa varandra.
Kyrkornas gemensamma satsning som just nu pågår i vårt samhälle har inspirerat mig att berätta om mitt första besök i Svenska kyrkan. Så småningom gjorde jag fler besök i kyrkan och förstod att tyst Fader Vår ingick i ritualen .
Det hade hon inte trott!
Att prästen inte kunde Fader Vår!
Annika cyklade iväg tidigt den söndagen. I vanliga fall brukade hon cykla ned till det vita missionshuset, som låg ett stycke bortom Konsum, men så hade hon fått för sig att hon skulle till den stora kyrkan. Den var från sjuttonhundratalet och för att komma dit måste hon först cykla förbi en mäktig ekdunge. Där låg också kyrkogården. I många hundra år hade traktens döda begravts där. Annika visste var morfar låg. Hon tyckte om morfar. När han begrovs så ringde man i kyrkklockorna.
Det gjorde man också varje kväll klockan sju; Barnaringningen. Då skulle alla barn gå och lägga sig. Det kändes lite konstigt att fara förbi missionshuset, hon var ju ett missionarbarn. En kunde ju inte riktigt veta hur det var hos dom kyrkliga, det var nog inte som i missionshuset där hon visste att kören skulle sjunga två sånger och broder Andreasson leda i bön. Dom hade nog inte något eftermöte i kyrkan heller för det var dom som rökte, det visste hon, och dom som rökte var nog inte riktigt frälsta. Om dom snusade kunde man inte riktigt veta hur det var. Hon kände en missionare som hade astma och han rökte astmacigarretter när han blev för anfäktad av andnöden. Annika undrade nog ändå om det gick an.
Annika var missionare så hon kunde ha halsband. Ett pärlband runt halsen. Men en gång hade hon sett en junior i stan som hade pärlor i öronen och det var förvånande. Pärlor i öronen var för utmanande. Förresten visste hon att pingstvännerna bara brukade ha broscher. Hon hade hört av någon att Einar Ekbergs fru hade en brosch i halslinningen på sin blus, men hon hade ju varit i Amerika. Men hatt kunde alla kvinnor ha, till vilken kyrka de än gick.
Fast Annikas mormor ville bara ha en svart schalett. Det hela var egentligen förbryllande. Att det var så olika. Dom kyrkliga hade nog också pärlband.
Utanför kyrkomuren fanns ett cykelställ, där ställde Annika sin cykel och sedan gick hon in genom porten i den gamla sjuttonhundratalskyrkan. Det satt redan många i bänkarna. Annika hittade en tom bänk på vänstra sidan och där smög hon in. Hon såg att dom kyrkliga också böjde sig ned och bad några ögonblick när dom satt sig. Många höll ena handen för ansiktet, men hon hörde inte att dom suckade.
Nu kom det en dam med hatt gående, det var prästfrun, det visste hon. I sällskap hade hon sina tre barn och hembiträdet som hade basker på det permanentade håret. Det lilla följet satte sig bredvid Annika. Hade dom kyrkliga sina bestämda platser? Fast det hade man ju i missionshuset också. Många av dom gamla höll också fast vid att kvinnorna skulle sitta på vänstra sidan och männen på högra. Annikas mamma som var skild satt alltid till vänster.
Gudstjänsten började med en psalm. Psalmerna kände hon igen för hon hade haft många psalmer i utantilläxa i skolan. Annika tyckte om att sjunga. När hon blev stor skulle hon sjunga med i sångarna i missionskyrkan.
En gång så skulle skolbarnen sjunga i kyrkan, men då ville inte Annika vara med. Barnen skulle sjunga Fädernas kyrka och den psalmen passade inte ett missionarbarn. Den gången stannade Annika hemma.
Lyssnade hon noga så kunde hon höra ett knirkande ljud från orgeltramparen på läktaren. Ljudet från orgeln var starkare än det från den lilla orgeln de hade i skolan.
Så småningom gick prästen upp på predikstolen, iklädd en lång, svart kappa som fladdrade bakom honom i trappan. Han talade några ord och sedan började han be. Alla böjde sig djupt när han började: ”Fader vår.” Och sedan blev det tyst. Dödstyst. Vad var det som hände? Kom prästen av sig? Annika som knipit ihop ögonen öppnade dem igen och kikade mellan fingrarna på prästen. Hade han kommit av sig? Kunde han inte Fader vår? I skolan när Annika kom av sig så brukade fröken hjälpa till, säja något ord som hjälp, men i kyrkan så var det ingen som hjälpte prästen.
Hon kikade runt, men inte ens prästfrun verkade reagera. Annika kände nästan som ett tvång att säga bara några ord. Om hon sade ”som är i” så skulle han nog komma på hur det var. Men innan Annika hann säga något så sade prästen: ”Amen” och gudstjänsten fortsatte, Annika hörde inget av predikan. Det var så märkligt det som hänt. I stället så tittade hon på ängeln som hängde över koret och på altartavlan. I missionshuset fanns en mycket större tavla med många människor som var samlade runt Jesus. Annika brukade räkna människorna på tavlan när hon hade tråkigt
När gudstjänsten var slut cyklade Annika hem och hoppades att hon inte skulle möta någon från missionshuset. De skulle nog undra var hon varit, varför hon inte suttit på sin vanliga plats bredvid mamma. Och hon skulle inte berätta. Det skulle inte komma från en missionarunge att prästen inte kunde något så enkelt som Fader Vår. Den bönen kunde ju alla barnen i skolan!
Marianne Josephsson
