Så här mitt i livet har jag hunnit med ett antal arbetsplatser. Olika organisationer och olika verksamheter. Jag har varit med i föreningar av skilda slag och jag har rört mig i ganska skilda sociala sammanhang och konstellationer.
En del platser har varit roligare att vara på än andra och självfallet har jag tyckt mer om vissa människor och grupper än andra (precis som andra människor tycker bättre eller sämre om mig).
Men oavsett, så har jag lärt mig en del, det tycker jag. Om hur människor fungerar, hur grupper fungerar och om hur jag själv fungerar. Kanske är det tom så att jag lärt mig mer om det på de ställen där jag inte känt mig så hemma. Och en sak har jag definitivt lärt mig, och det är att när någon förnöjt säger att ”här har vi högt i tak”, då ska ni dra öronen åt er. För då är det alltid (ja ALLTID) precis tvärt om.
Att det är högt i tak – dvs här är det ok att säga vad man tycker, vi tycker det är bra med olika åsikter, vi gillar att diskutera, det får tom gärna bli lite lagom hetsigt sådär, det är bara roligt – säger människor i alla möjliga sammanhang, men extra gärna på arbetsplatser.
Problemet är bara att det inte är sant. På de flesta arbetsplatser eller i de flesta grupper är det inte särskilt högt i tak. För människor i allmänhet gillar inte konflikter. De flesta människor vill ha det lugnt och mysigt, inte bli oroade av att någon eller några andra tycker något än man själv. De flesta människor känner obehag när de inte vet hur diskussionen kommer att sluta, och definitivt oroliga när någon höjer rösten. Ofta finns ju dessutom personer med ambitioner och positioner att bevaka med i diskussionen, och de har i allmänhet hur många skäl som helst att hålla taket lågt.
Människor som säger ”här har vi högt i tak” gör det av lite olika anledningar, och många tror faktiskt på vad de själva säger. Min erfarenhet är dock den motsatta. Sitter ni i en grupp där någon säger så, då kan ni utgå från att det inte är så. Tänk istället att här är en grupp där det absolut inte är tillåtet att säga vad man tycker. Här är en grupp där många är tysta.
Låter jag krass? Det är jag inte, och det finns massor av grupper där det verkligen är högt i tak på riktigt. Det är bara det, att i de grupperna är det så självklart att det är så och man tänker inte ens i de där tak-termerna. Metaforen dyker inte upp. För man har inget behov av att uttala den där besvärjelsen.
Lill Jansson
Äldreomsorgsbloggen.se
PS. En del av er kanske själva brukar prata om hur högt det är i tak. Fundera i så fall gärna på varför ni säger det. Om det nu är så högt i tak, varför behöver det sägas?
