Att börja skolan är fortfarande en viktig händelse i ett barns liv, även om våra barn idag genom dagis och förskola är förberedda på ett helt annat sätt än vi var.
Många av oss äldre som är födda i Gråbo har haft fröken Agda som småskollärare. Agda Eriksson var lärare i Gråbo i 44 år utan en enda dags sjukfrånvaro!
Att börja skolan var att komma till en annan värld, så annorlunda än gården därhemma. Jag gick ensam den långa vägen till skolan. Genom den täta ekedungen och förbi de stora sandhålorna. I skolan sjöng man om sand. Barnet sandar väl allena, sjöng man. Det var psalmversernas tid.
Alla bilderna på väggarna. B som i banan. O som i orm. Och den underbara läseboken med Elsa Beskows alla sagor. Den läseboken kom att bli lika älskad som Sörgården och Önnemo.
Och när vi lärt oss läsa så fick vi låna böcker, var de utgivna på Sagabiblioteket? Men bara två i veckan. Fröken Agda var noga med vad som var lämpligt. Överhuvudtaget så var det ordning och reda. Jag minns när jag skulle lära mej att skriva med bläck. Det blev stora plumpar i skrivboken, något som jag var livrädd att visa för fröken Agda
Vi lärde oss mycket utantill, inte bara psalmverser utan också berättelserna i bibliskan. Vi läste två klasser tillsammans vilket hade sina fördelar och lärde oss att arbeta på egen hand.
På frukostrasten så åt vi vår matsäck i korridoren. Flickorna satt på ena sidan. Pojkarna på den andra. Vi åt smörgåsar och drack mjölk eller saft och fröken Agda övervakade att alla åt.
Hade man pengar kunde man gå till Larsons bod och köpa läsk. En Kosmos eller Banancider kostade 26 öre på den tiden. En Solo var dyrare! Men oftast hade vi inga pengar. Karameller kunde vi få köpa någon gång, vanligen för fem öre!
Och sen lekte vi. Ofta alla tillsammans. Sista (tafatt) och gömme (kurragömma), ringlekar. Bollade gjorde vi enligt bestämda regler, den s.k. bollskolan. Jag var inte särskilt duktig i gymnastik men än kan jag imponera på mina barnbarn när jag bollar med tre bollar.
En lek som jag älskade var att hoppa från det s.k. hoppeträdet, en lek som generationer av skolbarn ägnat sig åt. Det trädet låg länge kvar på skolgården sedan man fällt det, men nu är det borta. Jag tittar efter det än i dag, för det är ingen hemlighet att vi människor ofta har en speciell relation till träd.
Särskilt roligt var det vid Lucia. Jag minns inte om vi hade en lucia, men jag minns att vi fick betala en slant till den stora lussekatt som fröken Agda inhandlade. Jag blev alltid så imponerad av ”köpebröd”. Likaså var det roligt att tillverka små julgransprydnader.
Jag minns att en dag var fröken Agda mycket högtidlig, höll ett litet tal.
– I dag måste ni vara mycket snälla, sa hon. I dag kommer farbror kyrkoherden. Och ni förstår, farbror kyrkoherden har så hemskt dåligt hjärta. Om ni pratar så kanske han blir arg, och då vet ingen hur det går. Inte skulle ni väl vilja att kyrkoherden dog och veta att det var ert fel?
Detta hände på den tiden då prästen oftast var ordförande i skolrådet och hade som uppgift att inspektera skolan. Lärarna var säkert också de nervösa när prästen skulle komma.
Jag minns att fröken Agda var mycket allvarlig. Hon snöt sig lite och tittade sedan frågande på oss barn. Nejdå, vi barn skulle inte prata. Inte skulle man behöva säja i socknen att småskolebarnen tagit livet av prästen.
En stund senare kom kyrkoherden. Jag minns att jag var så rädd att jag nästan inte vågade andas. Jag höll händerna knäppta på skolbänken och försökte att inte röra mej. Tänk om prästen blev arg på mej? Tänk om han dog! Nog var han lite blek, alldeles som morfar när han var sjuk i hjärtat. Och han dog ju!
Jag kan än minnas skräcken. Men prästen verkade inte alls arg. Han log vänligt och försökte prata med oss, ställde några frågor, men fick inga besked. Han måste ha tyckt att det var en ovanligt tyst klass!
Jag tyckte alltid att det var så roligt med examensdagen. Vi barn plockade blommor och fyllde klassrummet redan kvällen innan. Tävlade om att ha med de största och vackraste buketterna. Pioner och löjtnantshjärtan. Konvaljer och smörbollar och violer. Så ställde vi stolar runt väggarna för där skulle föräldrarna sitta. På examensdagen var blomdoften intensiv i klassrummet. Fröken talade och likaså prästen och vi barn uppträdde. Läste dikter eller sjöng en sång.
Jag fick alltid en ny klänning till examen. Min moster var sömmerska så mamma köpte en stuvbit på Textilmagasinet i stan och så sydde min moster. Jag minns att det var svårt med både tyger och tråd under kriget så ibland kunde man sy om ett gammalt plagg. Man använde sig också av så kallade besparingar, dvs. man kunde fälla in ett stycke tyg av annat slag om stuven inte räckte.
Det har hänt mycket i skolvärlden sedan jag gick i småskolan. Men jag har varit med på några skolavslutningar och där finns fortfarande både finklädda barn och mängder av blommor som det var på vår tid och högtidliga föräldrar.
Och kanske även dagens elever kommer att minnas lärare som gav dem intryck och insikter för livet!
Marianne Josephsson
