Det var en tidig juldagsmorgon. Plötsligt kommer minnet tillbaka. Kanske är det det gamla köksbordet i mitt kök som väcker minnena till liv. Det säjs att köksbord har så mycket att berätta och jag upplever att ibland är det nästan påträngande. Den där juldagsmorgonen för cirka sextiofem år sedan. Hur har jag blivit så här gammal?
Vi satt vid det gamla köksbordet, mamma och jag. Det brann i spisen, sprakade från den nyinlagda veden.men det var fortfarande kyligt i det låga köket. Mamma hade kokat sig lite kaffe och jag drack några klunkar nymjölk och tog några bett på en lussekatt. De andra i huset sov, bara mamma och jag var uppe för vi skulle gå på julotta i missionshuset.
Mamma hade förstås varit uppe tidigt och mjölkat, för det var hennes syssla, men sen hade hon tvättat sig och bytt till finkläder. Och jag hade på mig nya kläder, varje jul fick jag nya kläder i julklapp. Mamma brukade köpa billiga stuvar på Textilmagasinet i stan och sen sydde hennes syster Elsa. Jag fick peka ut en modell i en modetidning och sen tog Elsa mått och sydde efter mönster hon gjorde själv av tidningspapper. Provade och nöp i det halvfärdiga plagget och talade om figuren. Jag minns helt plötsligt att jag nog hade en grå klänning med vacker vinröd bård längst ned.
Så klädde vi på oss varma ytterkläder och gav oss av. I flickböckerna jag slukade på den tiden så åkte man alltid släde till julottan, men mamma körde aldrig med hästarna, så vi fick gå när det var snötider. Det var mörkt ute trots snön. Mamma och jag gick den slingrande vägen genom ett skogsparti med mäktiga ekar och kom sedan ut i en liten by som kallades Lugnet.I några av stugfönstren lyste de nymodiga röda adventsstjärnorna av papper, de var så vackra. Jag önskade att mamma också skulle köpa en sådan.
Och så tänkte jag på julgranarna längst fram i missionshuset. De brukade vara så stora, så stora. Jag brukade räkna ljusen i dem när predikan blev lång. Det var inte samma antal ljus i de båda granarna, ett mer på ena sidan. Varför var det så? Det kan jag grubbla över än i dag.
Snart skulle jag vara där, snart skulle vi sjunga: ”Var hälsad sköna…”. Det var så högtidligt med de där orden i psalmen, det kändes nästan som om det i själva verket var då som julen började. Jag längtade redan.
På Lugnet bodde Elvi, min kusin. Hon skulle också till julottan, det visste jag, så jag gick uppför backen till den låga villan för att hämta henne. Elvi öppnade dörren, hade redan på sig finkläderna, men hon gjorde ingen ansats att ta på sig ytterkläderna. Hennes mamma hade redan gått.
– Jag har fått ett Monopolspel, sa hon. Jag älskade spel och det gjorde min kusin också. Och Monopol var det allra roligaste spelet. – Får jag se på det, bad jag. Elvi hämtade det genast och det var så fint. Kartongen lyste ny och blank. De små figurerna var så nätta och ändå så fint formade. Och gatukorten, alla gatukorten! Norrmalmstorg! Norra station! Vattenverket!
– Skall vi spela? frågade mig Elvi. Det blev för frestande. Jag kunde inte motstå inviten Elvi gav mig.
– Ja, vi spelar, sa jag och tog av mig ytterkläderna. Borta var alla tankar på ljusen i missionshuset, inte ens att få visa upp de nya kläderna frestade. Nu skulle vi spela Monopol! Fast lite skämdes vi också, någonstans visste vi att våra mammor skulle bli ledsna. Och tänk om någon såg vad vi gjorde! (Vem nu det skulle kunna vara!) Så Elvi och jag satte oss på golvet i en garderob och stängde dörren väl. I taket satt en vit ljusglob så vi kunde se att räkna sedlarna när vi gjorde våra köp. Det värmde skönt på våra ryggar från de mjuka raderna med kläder. En skål med julgodis hade vi också.
Tiden flög iväg. Just som jag köpt mitt första hotell hörde vi att det gick i dörren. Det var förstås Elvis mamma, och ett stycke längre bort väntade min. -Vad har ni gjort? undrade faster Elin. Varför kom ni inte? Alla era juniorkamrater var ju där. Ja, vad hade vi gjort. Det kändes inte alls roligt längre. Alldeles som när man ätit alldeles för många karameller och mår lite illa. På vägen hem började det ljusna även om de mörka snömolnen tyngde. Det skulle nog bli en sådan dag då det aldrig blev riktigt ljust. Jag tänkte åter på alla ljusen i missionshuset. Visst, jag skulle få se dem på julfesten om några dagar. Men ”Var hälsad sköna…” skulle jag inte få höra förrän nästa år.
Och visst vann Elvi, det brukade hon göra.
Marianne Josephsson
