Varför dölja vår kärlek med mask?

Nu på natten till juldagen så ligger jag vaken och funderar över varför jultomten är så viktig för oss i vårt julfirande.

De senaste åren har jag själv märkt hur svårt det är att bli accepterad om man inte vill blanda in tomten i julfirandet. Jag har upplevt att det väcker starka reaktioner hos folk man möter när man inte vill ljuga för sina barn och ställa upp på dramatiseringen om tomten.

Själv är jag uppväxt med hela julfirandet med tomte och spänd förväntan på att han skall knacka på dörren och dela ut julklappar, och har positiva minnen kring detta – jag har haft fina jular, med mat, familj och presenter.

Men charaderna kring tomten, de snövita lögnerna, rädda barn som varit tvungna att gå fram till en okänd skäggig man, kanske tvingats sitta i hans knä. Detta har jag aldrig känt mig bekväm med.

Varför gör vi detta? Varför är det okej för mig som förälder att ljuga för mina barn på julafton? Varför skall jag som pappa ta på mig en mask för att ge min gåva – istället för att ha förmånen att ge min gåva ansikte mot ansikte? Men det finns ett tryck på oss att ställa upp på denna massillusion.

När vårt första barn som liten blev rädd för tomten och vägrade att tomten skulle komma så började jag reflektera och vi bestämde oss som familj att vara helt ärliga om att tomten inte finns – i början spelade vi ändå med, men över åren har denna figur känts mer och mer främmande och obehaglig.

Missförstå mig inte, jag älskar att köpa presenter – och har också förmånen att ha råd att göra det, det är väldigt roligt att uppmuntra och visa att man tycker om någon med en gåva. Och jag uppskattar julbordet, godiset, familjegemenskapen, Kalle Anka, alla ljusen och paketutdelandet.

Men jag förstår inte varför vi inte kan byta gåvor med varandra utan en sådan tveksam karaktär inblandad. Vad symboliserar han? ”Finns det några snälla barn?” frågar han – vill vi verkligen att de små barnen skall vara oroliga för om de varit tillräckligt snälla?

Jag ger ju inte min gåva till någon för att den varit snäll mot mig – utan för att jag har kärlek till den personen som får en present från mig. Jag älskar mina barn och gåvorna blir bara ett litet uttryck för min kärlek.

Skall mitt barn då oroas över om det varit snällt? Vi förmedlar omedvetet en känsla av osäkerhet och kanske även otrygghet. Barnen skall veta att de är älskade som de är och att de inte själva förtjänar sina presenter på grund av vad de gör.

Som troende så funderar jag även över om mytbyggandet kring tomten handlar om att vi behöver ha en huvudperson vid julfirandet som vi kan kontrollera. Tomten är ju ett av de sagoväsen vuxenvärlden kunnat använda genom tiderna för att påverka barnen till att uppföra sig.

Om vi istället, som den kristna kyrkan velat göra, skulle fira Jesu födelse nu mitt i årets mörkaste tid – då kunde Jesus få bli det ljus som lyser upp vårt mörker, precis som profeten Jesaja säger:

Det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder… Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram. (Jes 9:2)

Jesus är Guds gåva till alla oss barn, och han berättar att vi är älskade som vi är och inte på grund av vad vi gör.

Men istället fortsätter tomten att inpräntas på generation efter generation, som något kulturellt, utan reflektion. Jag är medveten att jag med dessa rader är inne och petar i något som sitter djupt rotat i oss svenskar, och även i oss troende.

Jag vet att jag berör något som väcker starka känslor för jag har själv haft de känslorna, det har tagit många år att inte känna ett behov av att förmedla denna sed vidare.

Syftet med denna text är att jag vill ge dig som vill en chans till reflektion nu i juletid kring detta fenomen. Jag förstår samtidigt att tomten nog är för hårt knuten till både kulturen och som kommersiellt varumärke kring julfirandet för att kunna rubbas.

God jul!

Mikael Tilly
Pappa