Det finns ju fortfarande en del av oss som bor i Gråbo som talar det gamla gråbomålet, men vi tänker kanske inte alltid på att även vårt ”hemspråk” har en grammatik, men så är det ju. Jag tycker att det skulle vara roligt att berätta litet om vår grammatik!
Jag skriver om personliga pronomina den här gången!
Jag minns hur det var förr med tilltalsorden. När jag var barn så sa man tant och farbror. Vi sa absolut inte du till äldre, ibland inte ens i vår egen familj. Men det fanns alltid ett bra tilltalsord, och det var I. Det kunde man säga till en person eller till flera.
Har I hört, sa man när man skulle berätta något.
Ni sa man aldrig, för det ansågs oartigt. Det användes så att säga alltid ”uppifrån”. I dag tror våra ungdomar att de är extra artiga när de säjer ni till oss äldre, men det är precis tvärtom.
Hon var så oartig, hon till och med niade mej!
Nej, I var ett bra ord! Sist jag blev tilltalad I var på Alingsås station i början på nittiotalet.
jag
Jag börjar med jag Där sa jag ibland en! Det lät mera ödmjukt är jag.
-Vad skall jag göra kunde bli
– Va sa en göra.
mig
Så till mig, mej. Jag sa alltid mäk. Min blev mi.
– Ge mäk mi bok!
Dig blev däk! Din blev di.
– Ja vell ge däk di bok.
Sig blev säk.
Exempel. Ja slo mäk! Slo du däk? Han slo säk. (slo=slog)
sin
Pronomenet sin blir si. Ho tokk si bok.
Sitt blir sett. Ho tokk sett papper.
hon
Så kommer hon! Det blir ho. Min moster Karin som kom från Ryd, hon sa hu. Det intressanta med dialekter är mångfalden av former. På andra sidan en sjö eller en skog så kan formerna vara andra. Jag märkte ofta att Karin och jag kunde uttrycka oss lite olika.
Ex. Hon gick till ladugården. Ho gekk te lagårrn! (Hu gekk..)
Hur blir det med henne? Jag vill ge två exempel .
Ge henne boken blir Ge´ na boka eller Ge´a boka.
Om jag skulle berätta att boken var hennes så använde jag formen hännases. Ex. Boken var hennes blev alltså Boka va hännases.
han
Så han! Där sa vi han, men när vi kom till honom blev det mer komplicerat. Där kunde jag välja olika sätt att uttrycka mej. Ex. ”Ge honom boken ” kunde uttryckas på fyra sätt!
1. Ge´en boka.
2. Ge´n boka.
3. Ge´an boka.
4. Ge hamm boka.
Boken är hans blev Boka e hanses.
den och det
När jag talade vårt gamla gråbomål så sade jag han och hon om många fler ord. Det var först under medeltiden som vi började säja den om vissa ord och eftersom våra dialekter är så gamla så har vi kvar en kunskap när vi talar våra dialekter. .
Ex. ”Ge mej skeden, den ligger där” blir:
– Ge mäk skea, ho legger där
Ex. ”Ge mej kniven, den ligger där” blir:
– Ge mäk kniven, han legger där.
Ändelserna i vår dialekt på sked och kniv visar också att sked är ett hon-ord och kniv ett han-ord. Rester av det gamla språkbruket är när vi idag säjer hon om en klocka.
vi och de
Pronomenet vi förändras inte, men vår blir ibland vårrn. Ex. Den är vår blir Den e vårrn. Oss blir öss!
Pronomenet de blir döm, likaså blir dem till döm! Dom i stället för de säjer vi alltid i talspråk i dag, men i vår dialekt säjer vi döm när vi inte säjer di.
Ex. De kommer snart blir Döm kåmmer snat. Eller Di kommer snat. Di är nog vanligare i gammalt gråbomål.
Och deras blir derases! Ex. Han tog deras svamp blir
Han tokk derases schvamp.
Man kunde också säja Han tokk dömses schvamp!
Märkligt är att vår och er kan användas substantiviskt.
Ex. Hemma te vårat. Inne te erat! Våra hälsar! Te derras.
När jag bodde i Lysekil några år så upptäckte jag att i den dialekten så användes fortfarande hännases , hanses , derases och dömses!
Jag vill sluta med ett litet läsestycke. Detta skrev jag tidigt i höstas.
En västgötsk språkövning
Dä könstit mä klär. Så fort tjurda (kylan) kåmmer så e de tvonget å palta på säk!(Ta på mycket kläder). I möres va de fröset när ja jekk ut mä hunn. Ja hade löaköfta (yllekofta) på mäk, å tjåcka böxer. Vanta män inga perka.(mössa) Å ingen bunnschal.(Stickad sjal). En har änna vart åvängder(avvand) mä varma klär! Hunn va änna bekymrater när ho så allt de frösna. Alla blömmera va inte döa , män nöka å träa hade tappat blaa (bladen) å nöka hade börjat å få färjer. I hagen går kräka ute nöa daa(dagar) te, sen tar döm in döm. De e änna könstit att sömmern e slut. De e så mö mä körp nu förtia.Döm för ett hunna (förfärligt) liv! E inte precis tösta. Onga övar flyging! Nu ska ja lägga mäk. Ja läser nöka ol innan ja blir teress (färdig) te å sömna. Bara ja hettar glasögera!
Ja höppas I söver(sover) gött!
Happ! ( Ett slutord, ett läte som sätter punkt!)
Käringa i den röa stöva. (Stugan)
Marianne Josephsson
