En ny tid tar vid

Jag vill dela med mig om hur mitt liv varit sedan i september, när jag skrev en krönika senast.

Jag vill börja med att säga som många andra: Vilket underbart väder! Så fantastiskt och det är ju bara mars. Så skönt att få finnas till och vara ute och njuta. Kratta trädgården, gå promenader, sitta och sola och hitta de första vitsipporna. Lämnar med nöje vintern bakom mig och ser fram emot många långa vår och sommardagar. Känner en enorm glädje att få möta en ny vår, men min glädje varvas med sorgsna minnen.

Livet är ju inte bara glädje utan ofta går sorg och glädje hand i hand. I vår familj har allt blivit annorlunda sedan i höstas. Jag har flera gånger skrivit om vår Samuel här.

I november blev Samuel sjuk, fick lunginflammation och hamnade på sjukhus en vecka. Det visade sig att han också fått mycoplasma, vilket innebar att han behövde en annan sorts antibiotika. Efter några dagar med den nya medicinen fick vi åka hem och Samuel var på bättringsvägen igen.

Men något hade hänt med hans andning. Han ville inte vara utan sin andningsmask. Den hjälper honom att ta större och djupare andetag. Den hade vi bara använt i förebyggande syfte innan, men nu ville han inte va utan den. Det oroade oss så klart att det skulle inskränka på hans frihet. Inte kan man ha mask på sig överallt.

Men lördagen den 9 nov, dagen efter vi blivit utskrivna så kunde Samuel vara utan masken i flera timmar. Vi var så glada och andades ut. Det hade vänt även denna gång.
Samuel blev gladare och ville leka med sina grejer igen och spela på sin kära keyboard. Vi firade fars dag och hade det mysigt. Ungdomarna spelade yatzy och allt kändes som vilken vanlig lördagskväll som helst.

Vid halvelva tiden på kvällen var vi klara med alla förberedelser för natten och jag lade Samuel i min säng. Det sista året hade han legat där. Då blev nätterna lite enklare för oss och vi turades om att sova med honom. Tidigare hade vi sprungit upp till honom många gånger per natt, men nu visste man att varannan natt kunde man sova och varannan natt var man jour hos Samuel. Det innebar ju inte mycket sömn de nätterna man sov hos honom. Han behövde hjälp många många gånger per natt. Men vi tyckte detta upplägget funkade för oss.

När jag precis lagt ner Samuel i min säng fick han svårt att andas. Några gånger tidigare under året hade det blivit så. Då har det troligtvis varit något slem som flyttat sig och lagt sig framför luftstrupen. Vid de tillfällena har jag lyft upp honom och vänt honom och skakat honom lite försiktigt och då har det släppt.

Jag gjorde likadant denna gång. Lyfte upp honom, skakade. Det hjälpte inte. Satte honom i hans rullstol och erbjöd honom andningsmasken. Han viftade bort den. Jag lyfte upp honom igen, skakade honom. Inget hjälpte. Han kunde inte andas.

Jag blev livrädd och förstod, detta går aldrig vägen. Bar honom till hans säng och när jag lade ner honom dog han i mina armar.

Ååååå vilken smärta. Det går inte att beskriva känslan man känner när man inte kan hjälpa sitt barn och det bara dör. Så ohyggligt svårt.

Alla åtgärder att försöka få liv i honom var förgäves. Vi försökte med hjärt-lungräddning och mun mot mun metod. Men bröstkorgen låg helt platt. Ambulanspersonal gjorde allt de kunde och fick också igång det lilla hjärtat, men det höll bara så länge maskiner var kopplad till hans kropp Förstod senare att hans lungor hade kollapsat.

Så ofattbart, från att bara några timmar sedan glatt sig åt att han var bättre och på gång igen till att inom sju minuter bli akut dålig och dö i mina armar.

Smärtan och sorgen vällde över oss . Vi fick en fin stund att ta avsked av våran älskade Samuel på Östra sjukhuset. Tända ljus, några böner och orden vi behövde säga.

När vi kände oss klara och skulle åka hem och vi stängde dörren om Samuel och gick ut till bilen, bröt vi ihop. Vi bara grät och var förtvivlade. Fast vi visste att det bara hans slitna kropp vi lämnade och han flyttat till Jesus så var det så jobbigt Vi som aldrig någonsin lämnat Samuel ensam.

Tankarna och frågorna virvlade runt. Vad gör de med honom nu? Behandlar de hans kropp värdigt? Ska våran goa pojk ligga där ensam i ett kylrum och sedan begravas. Hemska hemska tanke!!

Dagarna som följde var otroligt jobbiga men också fantastiska. En ström av människor kom hem till oss. De kom med blommor, middagar, fikabröd, ringde, skickade kort och brev. De tröstade och lyssnade på oss.

Så fantastiskt, sådan kärlek och omsorg vi fick ta emot och gör fortfarande. Vilken stor gåva att få finnas i ett sammanhang, att ha släkt, vänner och församling, att ha ett nätverk när svåra saker händer.

När döden kommer så påtagligt nära ställs allt på sin spets. Frågorna kommer.
Vad händer. Vart tar man vägen Är jag beredd när det är min tur. Har jag pratat ut med mina nära om det jag vill. Svåra frågor Men de gäller ju oss alla. Ingen kommer undan.

En ny tid tar vid hur blir vårt liv nu och i framtiden?

Jag är i alla fall så oerhört tacksam för de år vi fick ha Samuel hos oss. Vi fick 28 år med vår underbare glädjespridare. Och konstigt nog så kommer jag allra bäst ihåg de roliga och goda minnena. Det svåra och tunga bleknar bort.

Vill vara positiv och se framåt även om jag inte alltid varken vill eller behöver lyckas med det. Sorgen och sorgearbetet har så många olika dimensioner, som man måste igenom för att kunna gå vidare i livet så hel som möjligt.

Jag har en enkel och okomplicerad tro på en god GUD som bryr sig och är med mig i allt jag möter, både det roliga och det jobbiga. Det har hjälpt mig mycket.

Jag tröstar mig nu med att Samuel får vara på det finaste stället som man kan var på, och där slipper han både sin rullstol och sina hjälpmedel.

HAN ÄR FRI !!!

Önskar er alla en underbar vår och sommar. Ta vara på den och varandra.

Inger Karlsson

Foto skogsbild: Tibor Fazakas, SXC