Om och om igen hamnar jag i tankar runt begreppet relationer. Relationer kan ju syfta på olika innehåll beroende av person och sammanhang. Ofta har vi många olika relationer av varierande slag.
En relation kan innebära såväl positiv som negativ känsla. I många sammanhang talas det om att vi ska vårda våra relationer för att må bra. Detta gäller såväl par- som kompisrelationer men också andra relationer.
Ett arbete i skolan ställer stora krav på att framför allt bygga relationer men också att vårda dem varsamt. Vi är så olika som människor, som elever och pedagoger eller andra vuxna. Det går inte att följa ett facit över hur relationsarbetet går till.
I mitt arbete som specialpedagog handlar en stor del av mitt arbete om elever som på något sätt är i behov av särskilt stöd. För alla är det inte lika lätt att ta emot stödet vare sig från mig eller pedagogerna runt omkring. Här finns ingenting som är så viktigt som att bygga upp en relation till eleven. Lära känna varandra på elevens villkor, för att sedan kunna möta elevens behov på ett sätt som känns bekvämt för eleven.
Relationsarbetet måste få ta tid, att bygga en relation kan ta väldigt olika lång tid. Vi har olika tjockt skal att komma innanför, många gånger beroende av vilka erfarenheter vi bär med oss. Vissa skal kanske vi aldrig kommer innanför, men genom att visa ett genuint intresse och att vi bryr oss om kan det ändå skapas en öppning att arbeta vidare på.
Att relationer är viktiga för eleven finns mycket forskning som stärker. Vid intervjuer med elever som tagit emot särskilt stöd under sin tid i grundskolan lyfter samtliga, att det som främst gjorde att de orkade ta sig igenom skolan trots sina svårigheter var goda relationer. Relationer till olika vuxna som ”brydde sig” och lyssnade till vad eleven behövde för stöd och på vilket sätt.
Det ligger mycket i det Sören Kirkegaard uttrycker det i:
Till eftertanke
Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.
Åsa Hagström
Specialpedagog Alléskolan
Foto på flicka: A Syed på freeimages.com
