Det var midsommarafton, och en sådan där vacker dag då hela tillvaron dröjer i förundran. Några enstaka molntussar vilade borta vid horisonten, i kohagen mognade de första smultronen och jag kunde egentligen ha varit ganska lycklig. Men det var jag inte, för vad skulle jag göra på kvällen? Midsommarafton och inget att göra. Alla mina vänner hade sitt, och vem jag än frågade, så nog var de upptagna.
Jag kom så väl ihåg förra midsommaren. Då hade jag cyklat till Nääs med några vänner, och där hade vi varit i lekhuset hela kvällen och lekt folklekar. Och en lång student hade lett mot mig när vi möttes i Lasse går i ringen.
Vi hade cyklat dit på midsommardagen också, och det hade varit nästan lika roligt även om jag inte sett studenten jag växlat några ord med kvällen innan.
Men nu hade jag inget att göra och min mamma förstod nog hur det var fatt, så hon frågade inget. Jag trodde kanske att någon skulle ringa i alla fall, men telefonen var tyst. Kanske skulle jag kunna gå ut i kohagen och se om de nya rävungarna kom fram ur sin lya, men det var som om allt var tråkigt.
Då kom mamma och hon hade en fråga.
– Vill du följa med mej i kväll? Jag skall ut och ro på Mjörn med en god vän.
Följa med mamma en midsommarkväll. Sjutton år och ut med mamma! Och ändå, jag svarade ja.
Så cyklade vi iväg uppåt Hjällsnäs, förbi vägen till Bengts sjöland och vidare på en väg där jag aldrig cyklat förut. I dikena växte prästkragar och smörblommor, humleblomster och rölleka. Och klöver, stora fång med rödklöver. En åker som låg i träda var blå av förgätmigej. Det var så vackert, alldeles som på en av de pappersbonader som vi brukade pryda köket med till sommaren.. Och längre bort skymtade Mjörn. Jag visste att stället vi skulle besöka låg nära stranden. Och där fanns säkert båten vi skulle ut med.
Så var vi framme. Damen vi skulle besöka mötte vid grinden, en kraftig bondkvinna med kantiga drag. Håret var uppsatt för hon var med i församlingen.
Vi dricker väl en tår först, sa hon inbjudande. Och jag har nykokt rabarbersaft år dej, Marianne, för du vill väl inte ha kaffe.
Nej, jag ville inte ha kaffe, men rabarbersaft älskade jag. Mormor brukade koka rabarbersaft varje år när höet skulle in i ladan.
Vi fick sitta vid köksbordet. Kvinnan på stället hade lagt en broderad duk på vaxduken, och en stor bukett med mörkröda pioner stod i en gammal tillbringare.
Så drack vi kaffe och saft och smakade på alla kakorna. Tack och lov fanns det maränger, kvinnan märkte att jag tyckte om den kakan, så hon bjöd mej på flera. De vuxna talade om vävning, det låg en ny matta under bordet, men själv satt jag tyst, det var deras samtal. Jag satt och tänkte. Undrade om det var fest någonstans., undrade varför jag inte var bjuden. Bara kvällen ville ta slut. Vad skulle jag säja när man frågade vad jag gjort på midsommarafton? Varit ute med mamma?!
Så gick vi ned till sjön. Vattnet var alldeles blankt, hela viken var så stilla. Ute på en sten i vattnet satt en fiskmås och vilade, vid bäcken som mynnade ut i sjön växte stora ruggar med gula svärdsliljor. Jag kände plötsligt att det var så starkt med all denna skönhet, som om den bara var till för mej.
Borta var tankarna på vännerna, vad de gjorde. Det kändes så rätt att gå ned i båten, så rätt att dela kvällen med de två kvinnorna. Kanske kände de likadant, de var helt tysta de också. Mamma satte sig vid årorna, hon var van att ro sedan barndomen. Så rodde vi ett stycke ut, rundade en liten ö som bara hade en liten grå stuga.
Plötsligt slutade mamma att ro och vi vilade i skymningen. Det var fortfarande stilla, inte en enda båt syntes. Borta vid den lilla ön simmade ett par svanar och vi såg att en man kom ut ur stugan och satte sig utanför på en bänk.
Han bar på ett dragspel. Så började han spela, det var ett stycke jag kände väl.
– Ljuvlig är sommarnatten, blånande vikens vatten….
Och plötsligt kände jag att det var sant. Det var midsommarafton och jag var ute med mamma och sommarnatten var ljuvlig och hela världen skön.
Och jag anade att ögonblicket jag nyss upplevt skulle jag bära med mej hela livet som en skatt. Som en gåva.
När vi cyklade hemåt hade det mörknat en aning, som om solen skärmat av, men vi behövde inte tända cykellyktorna.. Det doftade från trädgårdarna vi for förbi, nästan varje ställe hade en schersmin, och när vi hoppade av cyklarna i sista backen kände vi lukten av nattvioler. Men mamma såg lite ängslig ut.
–Har du haft roligt, undrade hon.
– Ja, svarade jag. Visst!
Och jag kunde ha lagt till:
-Det har varit min bästa midsommarafton! Någonsin!
Marianne Josephsson
Foto: Manny Proebster
