Om jag någonsin kommer att flytta från vårt lilla stökiga röda radhus på Lekstorpsvägen ska jag önska mig ett klädvårdsrum. I mitt (eller familjens…för att vara korrekt) klädvårdsrum ska jag trycka in alla dessa klädhögar som idag flyttas från rum till rum utan att sorteras.
Där i klädvårdsrummet ska högarna få växa till berg utan att jag ska bry mig det minsta. Där ska jag skicka in barnen med uppmaningen ”varsågod att leta!” när de klagar över att de inte har några kläder (efter att de kastat jeansen i smutskorgen när de använt dem en ynka pyttestund…eller ve och fasa petat in koftan mellan soffkuddarna i vardagsrummet). Där ska de omaka singelstrumporna få mingla med fröken mammatrosa och herr pappachinos. Vilken härlig fest det skulle bli där inne! Kanske familjens katter skulle vilja vara där inne en stund då och då. Trycka sina rosa nosar bland den rena tvätten och nogsamt tvätta pälsen sittandes på den svarta partyblåsan (så att den blir så där härligt hårig som allt annat här hemma).
Självklart ska jag ha en dörr till mitt (vårt) klädvårdsrum. En dörr är ett absolut måste om man (jag) ska lyckas låta bli att tänka på den där klädhögen som blivit ett berg där inne. Dessutom måste man kunna stänga ute obehöriga. Man vill ju liksom inte att andra ska veta att man är en sådan slarvmaja, latmask, … you name it, som inte sorterar tvätten bums efter att den kommit ut ur torktumlaren rykande och varm. Det hade varit nästintill pinsamt. Om det hade blivit allmänt känt alltså.
Men än så länge bor vi i vårt lilla radhus på Lekstorpsvägen. Med betoning på lilla (för vår familj alltså). Här finns ingen plats för klädvårdsrum så jag fortsätter att flytta berg (ja, för nu har högen blivit ett berg) från rum till rum. Känner mig nästan som Hulken.
Text & bild
Erica Lektonius
