När jag var barn var jag fruktansvärt dålig på matte (tyckte jag själv iallafall). Jag förstod inte hur mina klasskamrater med lätthet löste det ena talet efter det andra i matteboken. Själv satt jag tuggandes på min röda blyertspenna och hoppades att ingen skulle se hur få tal jag hunnit räkna och hur lite jag förstod. Ibland hoppade jag över några sidor i matteboken och när fröken Pekpinne var upptagen med annat tjuvkikade jag på bänkgrannens räknelösningar. Självklart blev det väldigt krångligt när jag blev påkommen och fröken Pekpinne ville att jag skulle förklara hur jag hade tänkt. Jag hade ju inte tänkt. Emellanåt fick jag följa med fröken Stöd till ett litet rum där det luktade Björnklister och fuktig heltäckningsmatta. Hos fröken Stöd fick jag öva på de där talen jag aldrig förstod. Det var addition, subtraktion, division och multiplikation. Alla andra lyckades men inte jag (kändes det som).
Idag är jag vuxen och additionsstressen har fått en helt annan innebörd. Nu handlar det inte om fingrade matteböcker och röda frökenkråkor i kanten. Men känslan av att inte hinna med, att inte lyckas och förundran över hur alla andra får ihop det är fortfarande densamma. Det är hus som ska renoveras (helst luftigt och vitt), mat som ska lagas (från grunden såklart, utan E-nummer, tillsatser och socker), kroppar som ska trimmas (5:2, GI och milen under timmen), vänner som ska umgås med (i det luftiga och vita hemmet utan dammråttor), barn som ska fostras (och läxor som skall göras och fritidsaktiviteter som ska köras till), partner som ska älskas (i nöd och i lust), arbetsuppgifter som ska presteras (uppgifter som ska utmanas och karriärer som ska göras), intellekt som ska fyllas (med litteratur, film och musik), nyheter som ska följas och egentid som ska njutas (icke att förglömma!).
Det har gått över trettio år sedan jag började skolan och jag sitter fortfarande och tuggar på min röda penna och hoppas. Jag hoppas att ingen ska se att jag inte får ihop alla de där delarna som andra verkar fixa med lätthet. Jag hoppas att ingen ska märka att jag fuskar ibland (och värmer en fryspizza i micron) eller hoppar över några delar (som att klippa gräsmattan). Fröken Stöd kommer inte och hämtar mig längre och jag måste erkänna att jag saknar lukten av Björnklister… (och förresten har tydligen heltäckningsmattor blivit populärt igen…apropå husrenoveringar).
Psst. Additionsstress är när man jämför andra människors sammanlagda prestation med vad man presterar själv. Man adderar (helt enkelt) ihop flera andra människors prestationer vilket gör att man själv känner sig otillräcklig då man inte (av naturliga skäl, man är ju bara en person) kan prestera lika mycket.
Erica Lektonius
Foto: Julian Hubbard
