Det har flera gånger hänt att jag hämtat mitt barn på fritids och på vägen upp för trappan hört upprörda föräldrars röster som undrar vad fritids tänker göra åt det. Hur länge ska han få hålla på och utsätta deras barn? Visst är det väl dags att någon tar tag i detta? Har någon pratat med hans föräldrar…
Hans föräldrar ja… en av dem är jag. Mitt barn har ADHD och har svårigheter som blir extra svåra i vissa sammanhang medan de i andra sammanhang inte syns alls. ADHD är inget som går att se på utsidan och inget barn som har ADHD är det andra likt (detsamma gäller för vuxna). Visst har barn med ADHD liknande problematik, men den yttrar sig på många olika sätt. Mitt barn får ofta ångest och har svårt att läsa av situationer där många människor eller moment är inblandade. Detta stressar honom, vilket gör att han reagerar genom att bli arg, ledsen eller både och. När han blir arg och ledsen flyr han och kastar undan saker. I denna flykt har han inte kontrollen över sig själv och andra, vilket gör att andra människor i hans närhet ibland råkar illa ut. Hans armar som fäktar i flykten från det jobbiga kan slå till någon, hans fötter kan trampa någon som råkar stå bredvid och hans ord kan såra den som hör och tar det till sig. Just detta är det många av er som ser och reagerar på. Jag tror också att många av er känner en rädsla. En rädsla över vad ert eller andras barn utsätts för. Jag är också rädd. Jag är rädd för de tankar och åsikter som många vuxna uttrycker om mitt barn, även om jag vet att det bygger på en okunskap och en rädsla för det som är avvikande. Men främst är jag rädd för den ångest mitt barn drabbas av efter ett utbrott. När han förstår att han har misslyckats genom att inte kunna hålla kontrollen över sin egen kropp. När han ligger gråtandes på kvällen och uttrycker sin ånger. Eller när han uttrycker sin ledsamhet över andra barns rädsla. Men rädslan har en motpol och det är glädjen.
Även om det kan vara långa perioder där Rädslan har makten över Glädjen så tränger sig glädjen igenom det tunga och visar oss vad mycket positivt som vår kille faktiskt besitter. Tårar kan falla längs mina kinder av ledsamhet, men de faller i lika många stunder av lycka. Jag tror att alla av er som är föräldrar vet hur det är att känna stolthet över sitt barn. Några av er kanske har barn som inte lyckas så ofta, men när de väl lyckas då blir man så där extra stolt. Man liksom växer några centimeter fast man egentligen slutat växa, eller ler så det känns som om leendet är på väg runt om. När jag ser mitt barn lyckas, då blir jag precis så stolt. När han lyckas övervinna sin rädsla för djupt vatten, att hålla ett föredrag i skolan eller att klara en motgång som en krånglande dragkedja. Och tänker ni efter så behöver man ju inte ha ADHD för att få ett smärre utbrott över en dragkedja som fastnat, eller?
Mitt barn har många svårigheter men också många tillgångar och goda förutsättningar, precis som ditt barn. Han behöver bara träna lite extra strategier för att använda dessa tillgångar på ett bra sätt. Jag har ett barn, och det är vad jag ser, ett barn. Det är också vad jag vill att du ska se. Mitt barn har ADHD, men han är inte ADHD.
Mamman
Vill du veta mer om ADHD eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Gå in på hemsidan attention-riks.se.
Foto: Stephen Eastop
