Kyrkorna i Gråbo har kommit överens om att hjälpas åt att ge reflektioner ifrån den bibeltext som är aktuell varje vecka – och jag har glädjen att få vara först.
Veckans bibeltext, som du hittar längst ned i artikeln, berättar om hur Jesus föräldrar går till templet i Jerusalem fyrtio dagar efter att han hade fötts – som man skulle göra. När de kommer dit möter de bland annat en man som heter Simeon som får förmedla en hälsning från Gud till dem om deras barn, han säger ”Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras.”
Jesus är svårt att vara passiv till, eftersom han sa att han var den enda lösningen på vårt största problem. Och vi kan se i berättelserna om hans liv att diskussionerna gick höga om han var befriaren som skulle komma eller en bedragare. Om han var en upprorsmakare mot okupationsmakten eller om han skulle befria oss på ett annat sätt.
För de som mötte Jesus så blev han ett tecken på närvaro, att Gud inte var långt borta – utan att han hade kommit nära. Men han blev ett tecken som väckte motstånd och till slut blev motståndet så stort att hans föräldrar fick se sin son avrättas. Men just detta fick bli det stora tecknet på närvaro, ett tecken som väcker motstånd också idag – för löste han det stora problemet eller inte, var han en bedragare eller en befriare?
Mitt hjärta säger mig att Jesus är tecknet på Guds närvaro och att han verkligen kan befria oss.
Lyssna till ditt hjärta!
Mikael Tilly
Centrumkyrkan
Foto: Mariska van Brederide
Veckans Bibeltext – Lukasevangeliet 2:22-49
När tiden var inne för deras rening enligt Mose lag, tog de med honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det står skrivet i Herrens lag: Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska räknas som helgad åt Herren. De skulle också ge det offer som är bestämt i Herrens lag: ett par turturduvor eller två unga duvor.
I Jerusalem fanns en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Av den helige Ande hade han fått en uppenbarelse att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som man brukade enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade:”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat, för mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folk: ett ljus med uppenbarelse för hedningarna och härlighet för ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrades över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras.”
Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon fått leva med sin man efter sin tid som jungfru, och nu var hon änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems frälsning.
När de hade fullgjort allt som var bestämt i Herrens lag, återvände de till Galileen och sin hemstad Nasaret. Och pojken växte och blev starkare och fylldes av vishet, och Guds välbehag vilade över honom.
