Kasam… kasam… smaka på det ordet. Visst känns det nästan som ett mantra när man säger det? KASAM är förkortningen på Känsla Av SAMmanhang, en term som man brukar använda inom sjukvården, främst i den psykiska. Kasam har att göra med att man som människa känner att man har en plats i livet, att man kan hantera livet och har en mening med livet. Detta är en viktig term som man jobbar med inom trädgårdsrehab som ofta riktar sig mot människor med i kris, tex depression, utmattning, sorg.
Det är lite roligt när man går en utbildning, som jag gör just nu, och helt plötsligt öppnas liksom nya ögon i den där vardagen man ibland känner att man går och harvar i, livet liksom bara travar på. Jag har ett visdomsord, som jag försöker leva efter: ”Om alla gör litet, slipper en göra allt” Kanske kommer det ifrån scouternas valspråk-ärlig, hjälpsam, göra sitt bästa- det var i alla fall i någon scoutbok jag ursprungligen sprang på det där uttrycket. Jag är en sådan människa som gillar att engagera mig i min omgivning på olika sätt. Hjälpa till lite grand. Då hamnar man i den ideella föreningen, där man jobbar med olika saker; sysselsätter andras barn, kanske städar en park, lagar ett trasigt avlopp- och allt gör man utan egen ekonomisk vinning. Man gör det för sin förenings skull och för medlemmarna i den där föreningen. Föreningen kan vara idéburen, som scouting eller kanske driven av en önskan om utveckling samman med bevarande om historian, som tex lokala bygdeföreningar. Det finns många orsaker till att starta en förening.
Igår var det arbetsdag på vår Scoutgård uppe i skogen. Arbetsdag är egentligen ett tråkigt ord-hur många vaknar på morgonen och tänker -JAAA! Äntligen skall vi ha arbetsdag!! Inte många tror jag… Men, vi for upp i skogen, öppnande alla dörrar, tog fram redskap och som tur var, hade en scoutavdelning en övernattning där, så när klockan var slagen, var vi fyra själar och ett par scouter där… Arbetsdagen kändes lite tung och jobbig… Men vi som var där jobbade på och allt eftersom droppade det in flera människor, en efter en. Till sist var vi över 15 pers som städade inne, borstade taket, krattade löv och lagade det där rackarns avloppet. Mitt på dagen fikade vi allihopa och det var då det där ordet poppade upp i hjärnan-kasam. En varm känsla av samhörighet, nytta och vänskap som är stor och full av kärlek och engagemang. En härlig känsla!
I min trädgårdsmästareutbildning har vi just nu haft ett par dagar med natur och kulturvård. Vad handlar det om? Varför skall vi tänka på gamla träd och murar, sunkiga diken och gamla ängar? Träden står ibland i vägen, när infrastrukturen skall förbättras. Då är det rätt lätt att ta ned den där gamla eken, för att kunna fortsätta med sin utveckling av samhället. Det gamla diket kan ju lätt dräneras ut och förvandlas till torr, användbar mark och den gamla ängen kanske är ett perfekt ställe att klämma upp ett gäng hus på, som man kan sälja ” med natursköna omgivningar”.
Men det finns bra motiv för natur och kulturvård, bra motiv och argument att använda sig av.
Biologisk mångfald, som är en rikedom av arter av djur, växter och olika sorters ekosystem, är ett motiv. I den gamla döda eken finns ett sammelsurium av liv och växtlighet, som bara finns i just döda, 400-åriga gamla halvruttna ekar.
Ett annat är vårt historiska arv som vi skapat under årtusenden. Ibland slås jag av tanken, när jag går runt i Hjällsnäs skogar vid sjön, att här, där jag traskar omkring nu för nöjes skull, med fotriktiga vandringsskor, termos och sittunderlägg, vandrade en gång en helt annan människa. Barfota, i skinnkläder och yxa i midjan, vandrande, just här, för kanske 4000 år sedan. Ett folk, som behövde jaga för att kunna äta och elda för att få maten och sig själva varma och hålla farligheter borta. I helgen gick jag en tipspromenad i Björboholm och samma tanke vaknade igen, när jag gick över den gamla, halvt nedrasade stenbron, som en gång var landsvägen genom byn. Stenhuggare har för hand knackat fram stenarna och lagt dem på plats. Över bron har det åkt häst och vagn, gamla veteranbilar och kvinnor, i långa, frasiga klänningar, vackra hattar och paraply har gått över bron i sina höga svarta kängor. Tanken svindlar.
Upplevelserna vi får i omgivningen ger oss bättre hälsa och rekreation. Att höra hackspettens hackande, se sjön helt spegelblank en av dessa underbart blåa mornar vi haft nu, att se att myrorna faktiskt håller på att vakna igen. Det är en lisa för själen.
Ett fjärde motiv för natur och kulturvård är för egennyttan – för vår egen överlevnad. Även om vi blir mer och mer teknikaliserade och smartare för var dag som går, så behöver vi fortfarande mat på bordet. Större delen av den maten finns på våra ängar, betesmarker, sjöar, skogar och hav. Förstör vi dem, finns det ju ingen mat varken för oss eller för naturens invånare. Fick tips på skolan om en artikel som handlade om att bina dör. När vi raderar ut ängen, minskar den biologiska mångfalden. Det drabbar bina. Om bina dör ut skulle vi alla få skörbjugg inom fyra år-varför det? Jo, biet är ju en pollinerare, som pollinerar alla våra fruktträd och massor av andra växter också. 75 % av allt vi äter i EU, har bina i något led varit med och pollinerat…
Det sista motivet är vår skyldighet mot alltet. Vad är det som ger oss rätten att skövla regnskogar för att få en solstol att sitta på? I den skogen fanns det tusentals levande organismer som var beroende av den skogen. Jag är en levande organism, som råkar vara tänkande men alla andra levande organismer har ju också ett egenvärde. Vi människor är den enda varelsen på jorden som kan reflektera-använd den egenskapen lite oftare, så kan vi tillsammans göra världen lite bättre!
Kasam… känslan av sammanhang… visst ligger den ligger och surrar även här…
